Vilse i tyskan

Avresa

2010-08-29T12:02:00.000-07:00

I onsdags kom mina föräldrar till Föhr. På torsdagen satte jag dem på ett litet turisttåg som tuffade runt dem genom de små byarna på Föhr. När de kom tillbaka flanerade vi på Sandwall och gick sedan och fikade på cafét där jag har jobbat i sommar. På kvällen gick vi till Pannkakshuset och blev bjudna på middag. Samma kväll var det min avskedskväll och jag träffade mina vänner som fortfarande var kvar på ön. Enligt tradition avslutade jag sommaren på Aussichtsterasse och vi hamnade sedan på Schapers (en bar på stranden). Det blev en trevlig kväll, men det kändes tungt att säga hej då till kompisarna och inte veta när vi ses nästa gång.

På fredagen bar det av med mor och far mot Sverige. Jag stod länge uppe på färjans soldäck och blickade tillbaka mot min favoritö med en konstig känsla i magen. När vi kommit i land väntade en lång bilfärd genom Danmark där vi sedan tog färjan över till Göteborg. Vi kom fram till Göteborg vid tvåtiden och åkte sedan hela natten och kom fram till Ärla på morgonen. Det kändes konstigt att lämna Föhr och att komma hem till mitt gamla rum. Den här sommaren har gått så otroligt fort och det kändes som att jag bara varit borta någon vecka.

Nu sitter jag hemma hos föräldrarna i Ärla och förbereder mig mentalt på att återvända till Umeå. Det var bara att packa upp och packa om väskorna och snabbumgås med föräldrarna och systrarna. Imorgon vid femtiden åker jag till Arlanda och tar flyget upp till Norrland och en ny termin psykologi.

Avsked

2010-08-28T08:03:00.000-07:00

I tisdags var det dags att ta avsked av tjejerna som jag umgåtts med den här sommaren. På onsdagmorgonen åkte Paulina, Julia och Regina till Hamburg. Som tur var hade jag i alla fall Nadine och killkompisarna kvar på ön. Alla var lediga och vi gick ut och åt tillsammans på kvällen, något vi inte kunnat göra tidigare eftersom vi aldrig haft ledigt samtidigt förut. På kvällen gick vi till stamstället Black Pearl innan kvällen fortsatte hemma hos en av killarna. Jag var tyvärr inte på humör och ledsen för att sommaren började gå mot sitt slut och jag kunde inte delta helhjärtat i firandet. Jag gick ganska tidigt (nja, vid tretiden kanske) och var då tvungen att säga hej då åt tjejerna. Mest ledsamt kändes det förstås att ta avsked från Paulina. Så fort jag kom runt husknuten började tårarna rinna och forsade ner för kinderna under hela vägen hem.

När jag dagen därpå satt på mitt favoritställe "Aussichtsterasse" (utsiktsterassen) vid stranden tog jag upp mobilen och skulle precis skriva ett meddelande till Paulina och fråga om hon ville komma dit, när det slog mig att hon redan lämnat ön och troligvis satt på tåget påväg mot Hamburg. Hon har blivit en nära vän och jag kommer att sakna henne jättemycket. Hon känner mina tokiga sidor och jag kan vara precis hur jag vill när vi ses. Jag kommer att sakna alla tokiga och spontana upptåg och att bara flumma runt. Visserligen vet vi att vi ses igen, men inte när och troligtvis kommer det att dröja ett bra tag.

Strandkonsert

2010-08-28T07:48:00.000-07:00

För någon vecka sedan var det konsert på Föhr. Det tyska bandet Stanfour som kommer från Föhr kom till ön och det byggdes upp ett stort konsertområde på stranden. Kvällen innan konserten smygstartades det med lite livemusik och vi gick dit och tittade. På konsertkvällen var området noggrant avspärrat till och med ute i vattnet och hårt bevakat av flicklampsbeväpnade vakter. Paulina och jag hade inte skaffat några biljetter eftersom vi inte visste hur länge vi skulle vara tvungna att jobba så vi fick uppleva uppträdandet utifrån. Däremot var det lågvatten så att man kunde gå ut på "watten" och se scenen därifrån, visserligen såg man ingenting av vad som utspelades sig på scenen, men man kunde i alla fall se ljusspektaklet och musiken hördes bra. Jag hade inte hört talas om bandet förut men det är tydligen ganska känt i hela Tyskland och jag tyckte inte att det var så tokigt.

Oväntat besök och en flummig dag

2010-08-20T02:51:00.000-07:00

I onsdags när det var som stressigast på jobbet stod plötsligt Sara och Maria (svenska kollegor från pannkakshuset säsong 2009) utanför cafét med varsin backpackerryggsäck på ryggen. De hade bestämt sig för att spontant komma över till Föhr när de ändå hade vägarna förbi. De fick dumpa sina saker hemma hos mig och sedan träffades vi på kvällen när jag hade slutat. Phillipp och en kompis till honom slöt upp och vi hamnade till slut på stranden. Eftersom det var kallt och blåsigt begav vi oss till Coosy, en bar inne i stan. Där upptäckte vi att det var shotkväll och vi drack shottar för 99 cent styck och provade hej vilt. En medelålders före detta kroatisk eller rysk soldat (lite oklart om nationalitet) slöt sig oinbjudet till sällskapet och berättade om sina militäriska övningar i Sverige och Norge. Varför vet vi inte. Det enda som intresserade oss var att han jobbade på stället och bjöd oss på varsin ”Knallfrosch” (Knallgroda=en väldigt grön drink). Phillipps kompisar hade med sig gitarren och tog över stället med en liten konsert. Efter ett tag drog vi vidare till Olympic, vilket mot förväntan visade på ganska bra drag trots att det var onsdagkväll. Vid halvfyratiden fick vi i alla fall nog och tog en taxi hem. Det blev en väldigt spontan och lyckad kväll.

Morgonen därpå träffades vi i stan vid café ”Milchbar” och åt frukost. Paulina var med och vi delade på varsin Schlemmerfrühstück (jättestor frukost). Efter frukosten begav sig tjejerna till färjan för att fortsätta sin trip till Hamburg och jag och Paulina strosade runt i stan. Eftersom jag inte skulle börja jobba förrän vid halv sex och Paulina skulle bli uppringd om hon behövdes flummade vi runt och gjorde ingenting. Vi gick ner till stranden och satt där en stund. Sedan gick vi till affären och köpte Jelly Beans (små godisbönor i en massa olika spännande smaker) och Kinderägg. Innan jobbet gick vi och åt pizza och gick sedan tillbaka till affären för att tävla om vem som kunde hitta den snuskigaste och mest onyttiga efterrätten i kyldisken. Det blev inget jättesnuskigt eller jätteonyttigt utan en varsin youghurt och creme brulé (Lovisa, jag vet att det är felstavat). När jag började jobba följde hon med till cafét och eftersom det var så lugnt så kunde jag stå och snacka med henne och det kändes knappt som att jag var på jobbet. Sedan gick hon och simmade och jag hörde av mig när jag kom hem så avslutade vi dagen med en filmkväll. Vi var därmot båda grusiga i ögonen och Paulina begav sig hemåt efter halva filmen. Nu har jag haft två trevliga och väldigt spontana dagar i rad. Härligt.

Paulina letar skallrande kinderägg

Inselhopping

2010-08-20T02:40:00.000-07:00

I tisdags var Paulina och jag för första gången lediga samtidigt och passade därför på att hitta på någonting tillsammans. Vi hade bokat en inselhoppingtur (inselhopping=öluffning) och tidigt på morgonen bar det av med färjan mot Dagebüll på fastlandet. När vi gått i land cyklade vi några kilometer till Schlüttsiel, en annan hamn, där vi steg ombord på nästa färja som skulle ta oss till Hallig Langenes.

Färjan skulle ta nästan två timmar och till en början såg vi bara ett öppet däck med några stolar. Eftersom det var tidigt på morgonen och ganska kallt förbannade i allt som gick att förbanna för att vi skulle behöva tillbringa två timmar utomhus på en liten färja. Sedan upptäckte vi att det fanns ett restaurangdäck längre ner och vi skyndade dit för att ta latser. Efter en och en halv timmas färd la vi till vid Hallig Hooge och släppte av några passagerare innan vi åkte vidare. Vi åkte förbi en liten sandremsa där ett gäng sälar låg och vilade sig och betraktade den förbipasserande färjan lika nyfiket som vi betraktade dem. Till slut skymtade vi ny landmassa och funderade på om vi äntligen skulle komma fram till Langenes. Till en början såg vi vara en liten pluttig landmassa som höjde sig ur havet och ett par hus och vi frågade oss vad vi skulle göra där under de 90 minuter som vi enligt reseplanen fick på oss där. Men sedan fortsatte färjan och vi insåg att vi bara sett kortsidan av ön.

Nu är det kanske dags att berätta vad en Hallig är. Jag vet inte vad det svenska ordet är men en Hallig är i alla fall en liten liten ö som uppstod under de stora stormfloderna någon gång på 1300-talet (lite höftat). Det finns ett antal sådana här i området och Langenes är den största av dem. På öarna höjer sig små jordkullar där människor byggt sina hus. Resten av landet är mest sumpmark och används bara som betesmark åt kor och hästar. På Langenes bor 106 personer, på grannhalligen Hooge, som är mindre men mer tättbefolkad, 120 personer och på den minsta av de små öarna, Hallige Oland bor 29 personer. På Lagenes finns det en kiosk, en liten affär, ett museum, en kyrka och en skola. Vi försökte räkna ut vad människorna på de små Hallige sysslar med men har fortfarande inte kommit fram till något slutgiltigt svar.

Vi stannade en och en halv timma på Lagenes och under den tiden hann vi cykla bort och titta på den lilla kyrkan och njuta av det platta landskapet. Eftersom det är så platt kan man se himlen i 180-gradig vinkel. Vi kunde också se Föhr mycket tydligare än vad man kan se Langenes fån Föhr. Möjligtvis för att Lagenes bara består av några få kullar som står upp här och där. Vi funderade varför turister skulle vilja komma till Lagenes och tillbringa sin semester där, men vi kom fram till att det nog är ett bra resemål om man helt och hållet vill komma bort från civilisation och tidsstress och bara vara.

När tiden var slut på Lagenes väntade ytterligare en timmas färjefärd till Amrum. Jag var ju där förra veckan men det gjorde ingenting för jag gillar ön. På Amrum hade vi tre timmar på oss och började med att äta en glass i godan ro. Sedan cyklade vi bort till Norddorf och tog en promenad på stranden och över dynerna. När vi skulle hittat tillbaka till våra cyklar gick vi lite vilse vilket gjorde att vi fick cykla tillbaka till hamnen i ilfart för att hinna med den sista färjan till Föhr. Även då cyklade vi fel och med endast fem minuters marginal kom vi till slut fram till färjan och kunde påbörja resan hemåt.

Halv sju på kvällen steg vi i land på Föhr. Vi cyklade hem till mig och lagade mat och tittade sedan på en film med en varsin kopp varm choklad. Det blev en lång men trevlig utflyktsdag och jag somnade gott på kvällen.

Besök

2010-08-12T14:26:00.000-07:00

I tisdags förra veckan var nedräkningen avslutad. Då stod Amandus utanför caféet med sin resväska. Efter en lång resa med många byten var han äntligen framme på ön.

På onsdagen började jag inte förrän på eftermiddagen så då strosade vi runt i Wyk och satte oss på en café på Sandwall, den stora promenadgatan vid stranden. På kvällen när jag kom hem från jobbet, trött och sur på några dryga gäster, hade han städat i mitt rum och gjort fint och tänt ljus. Efter att jag hävt ur mig frustrationen från kvällens arbetet, satte vi oss i lugn och ro och drack chokladlikör som Amandus tagit med från Tallin.

På fredagen fyllde Amandus år och jag hade lyckats få ledigt. Vi tog sovmorgon och åt frukost länge innan vi begav oss ut på en cykeltur. Vi cyklade igenom Föhrs små frisiska byar tills vi kom till Nieblum, Föhrs näst största by. Där blev vi attackerade av gräsänder som blivit förvandlande till små monster av brödsmulskastande turister. Vi flydde undan till Våffelhuset och åt varsin våffla, Amandus med glass och karamellsås och jag med glass och ”Rote Grütze” (en frisisk specialitet som skulle kunna beskrivas som någon slags bärkompott). Vår cykeltur hade gått fortare än vi räknat med så vi cyklade vidare en bit till och cyklade igenom några byar längre bort. Vi kom förbi en majslabyrint där vi gick in på egen risk. Man skulle samla stämplar på ett kort men vi var i ärlighetens namn ganska dåliga på att hitta de gömda stationerna där stämplarna fanns. Efter en lång stunds virrande kom vi ut ur labyrinten och cyklade vidare. Efter ett tag började vi bli trötta i både kropp och själ och bestämde oss för att bege oss hemåt. På kvällen gick vi ut och åt på en restaurang vid stranden. Den var inte världens finaste och kyparen var lite lustig men vi hade fin utsikt över havet och det blev en trevlig kväll.

På helgen var det dags för mig att jobba igen och Amandus fick klara sig själv på eftermiddagen och kvällen. När jag slutade på kvällen gick vi ner till vattnet och tittade på de små lysande djuren som finns i det mörka vattnet innan vi cyklade hem och drack vi lite vin och åt ost och kex.

På måndagen var jag ledig igen och det var Amandus sista dag på Föhr. Vi gick upp tidigt och åkte med färjan över till grannön Amrum. Vi tog med våra cyklar så att vi kunde cykla runt lite och vi började med att ta oss till fyren i mitten av ön. Jag har länge velat besöka fyren så det var en härlig känsla att äntligen komma dit. Från toppen på fyren hade vi en fin utsikt över ön och havet. Jag hade gärna sett fyren på kvällen när det är mörkt men då är det inte tillåtet att gå upp i tornet. När vi lämnat fyren besökte vi en liten frisisk kyrka med grästak och gick runt på kyrkogården och tittade på gravstenar (det är en liten konstig hobby jag har). Sedan träffade vi Mariia, en tjej som jag jobbade med förra sommaren på pannkakshuset. Hon har tillbringat sommaren på Amrum och jobbat där, men just den här dagen var hon ledig och kunde visa oss runt på ön. Vi började med att gå en promenad på Amrums breda strand. Det blåste och det var gott om vågor. Då ångrade vi att vi inte tagit med badkläderna. Sedan fortsatte vi ut på de naturskyddade dynerna. För att inte dynerna ska förstöras av turister är det bara tillåtet att gå på en träbrygga som byggts över dynerna. När vi avslutat vår promenad cyklade vi tillbaka till byn Wittün, där hamnen ligger. Där åt vi crêps och glass och gick i souverniraffärer innan det var dags att åka tillbaka till Föhr med färjan. På kvällen gick vi ut och åt på en annan restaurang vid stranden. Sedan strosade vi runt i Wyk och satte oss på en café och drack varm choklad med amaretto.

Tiden gick fort och plötsligt var det tisdag igen. På morgonen följde jag Amandus till hamnen där han tog färjan tillbaka till fastlandet för att påbörja sin resa hem igen. Veckan gick alldeles för fort och nu när Amandus har åkt känns det lite tomt här. Men nu är det bara några veckor kvar innan vi ses igen.

Wyker Stadtlauf

2010-08-01T06:40:00.000-07:00

För några dagar sedan stod min kollega och pratade med en cafégäst som skulle delta i ”Wykloppet” (Wyker Stadtlauf). ”Ska inte du vara med?”, frågade hon mig på skoj. ”Nja” (snarare njä), svarade jag lite tveksamt, men la sedan till ett ”varför inte” utan att jag riktigt var medveten om det själv. Plötsligt hade gästen hämtat ett anmälningsformulär till mig och sedan var jag fast.

Loppet arangeras för tolfte året i rad, men för mig var det första gången jag deltar i något sådant. Man kunde välja 10 kilometer eller 5 kilometer. Jag valde den kortare sträckan. För två månader sedan skulle jag kallat mig vältränad. Nu skulle jag väl snarare kunna dra till med att jag har en grundkondition från flera års friidrottande men att den nog behöver friskas upp lite. Ja, ja, en vecka hade jag på mig att träna upp den igen. Här på Föhr är jag väl ute och springer ett par gånger i veckan men inför loppet bestod träningen av en promenad. Det fick räcka.

Idag gick startskottet, klockan 12 för 10-kilometerslöparna och tio minuter senare för oss latmaskar. Nackdelen med att springa den kortare sträckan är att där deltar också alla barn. När vi stod vid starten såg jag en liten flicka på sex år som skulle vara med och springa. Hon var smal som en sticka och vägde kanske 20 kilo. ”Pinsamt om man skulle springa saktare än henne”, tänkte jag. När vi väl kommit iväg såg jag henne knata på ganska bra. När det var ett par kilometer kvar till mål kom hon förbiskuttande och stannade lite senare för att gå en bit. ”Vilken tur att jag springer om henne nu i alla fall”, tänkte jag, men när jag hade tio meter kvar till mål blev jag snopet omspurtad av just denna lilla plutt. Ja, ja, sånt händer. Jag är ändå nöjd över att jag deltog och nu hänger medaljen på bästa platsen i mitt rum.

Mörker

2010-07-12T07:59:00.000-07:00

Jag har kommit på att Föhr inte är den bästa platsen att vara på om man är mörkrädd. Det är nämligen väldigt mörkt på kvällarna här på Föhr. Det ligger ju lite mer söderut, vilken är en förklaring till att det blir mörkt tidigare än hemma. Men när det väl är mörkt är det även mycket mörkare än hemma eftersom det inte finns några städer i närheten som lyser upp. Det gör att det är väldigt mörkt och lite läskigt när jag cyklar hem från jobbet. Däremot behöver man aldrig vara rädd för andra människor här på Föhr som på andra ställen. Det är bara hjärnspökena som skapar rädsla i mitt fall. Å andra sidan finns det fördelar med mörkret. Jag känner inte till någon annan plats som man kan se stjärnhimlen så klart på som här på Föhr.

På natten sover jag alltid med ett stearinljus tänt för att bryta mörkret en aning. På nattduksbordet håller Night Viper ett vakande öga så att jag kan sova tryggt utan att behöva vara rädd för mörkret. Night Viper är en liten ninjaliknande voododocka som jag fick av Amandus innan jag åkte. Den ska skydda mig mot mörkret och faror som kan lura där.

Storm och kaos

2010-07-12T07:49:00.000-07:00

Idag skulle jag ha börjat jobba halv fem. Precis då anlände en storm. Himlen blev svart, regnet öster ner och åskan började mullra. I megafoner ropades det ut varningsmeddelande till alla strandgäster som uppmanades att kliva upp ur vattnet. Gästerna i caféet strömmade in till borden inomhus och ett totalt kaos utbröt. Jag frågade lite försiktigt om det var något jag kunde göra. Ingen hade koll på någonting och jag var mest i vägen. Så jag blev uppskickad av chefen till deras lägenhet med min dator och de sa att de skulle hämta mig när kaoset lagt sig och jag behövdes igen. Därför sitter jag nu här med min laptop och väntar på att stormen ska gå över. Jättekul.

Dygnet runt

2010-07-12T07:29:00.000-07:00

De senaste dagarna har varit väldigt intensiva på jobbet. Jag har jobbat till halv tolv på kvällarna och kommit hem sent. Det har inte riktigt funnits tid eller ork att varva ner på kvällen och göra något annat innan jag gått och lagt mig, så jag har gått och lagt mig utan att först rensa bort tankarna på jobbet. Därför har jag sovit väldigt oroligt och drömt väldigt intensivt och i halvvaket tillstånd att jag fortfarande är på jobbet och att jag går runt och serverar och tar upp beställningar. Då och då vaknar jag till lite grann och försöker förtvivlat förklara att jag inte kan komma och ta upp en beställning eller gå ut med drycker eftersom jag inte har några kläder på mig. När jag vaknar till ytterligare en aning försöker jag intyga mig själv att caféet inte har öppet klockan fyra på natten och att jag ligger hemma i min säng. Men det förstår inte gästerna utan tjatar på om cappochinos hit och tårtor dit. Så är det att jobba dygnet runt.

Vanemänniskor

2010-07-12T07:27:00.000-07:00

När jag går på café hemma, vilket inte händer så ofta, går jag ofta till samma ställe, eftersom man ofta skaffat sig ett favoritcafé. Om jag däremot är på semester någonstans eller kommer till en ny stad vill jag gärna prova olika caféer eller restauranger och jag vill alltid prova nya saker.

De flesta av gästerna som kommer till caféet där jag jobbar är så kallade dagsgäster. De kommer till Föhr över dagen och åker tillbaka till fastlandet på eftermiddagen. Eller så är det turister som kommer och fikar en gång och går någonannanstans nästa dag. Men det finns även en hel del gäster som kommer tillbaka varje dag. Jag talar om caféets stamgäster. De kommer ofta tillbaka vid samma tid och beställer för det mesta samma sak varje dag. Vi har ett sällskap som alltid beställer in varsin kanna te av samma sort. Första gången jag tog upp deras beställning log de och sa att: ”Den där lappen kan du nu spara, för den kommer att gälla för de närmsta veckorna”.

Varje dag vid fyratiden kommer det en man och sätter sig vid första bordet. Om det redan sitter någon där och det finns en stol ledig frågar han vänligt om han kan slå sig ner. Sedan beställer han en café au lait och en bit hallontårta och sitter sedan kvar i godan ro någon timme eller två och löser korsord eller soduko. Bland oss kollegor har han fått smeknamnet ”näspetaren”, eftersom han en gång ställde sig mitt framför vårt fönster och petade sig i näsan utan att märka att han var iakttagen.

Det finns också ett äldre par som alltid kommer in och betsäller en kanna kaffe och en kanna hett vatten som damen i paret spär ut sitt kaffe med. Ytterligare ett par kommer alltid sent på kvällen och tycks vilja betsälla hela vår dryckesutbud. De börjar med espresso, fortsätter med en öl och en snaps och avslutar med en campari orange. Däremellan kan dryckesbeställningarna variera.

Häromdagen började jag prata om dittan och dattan med en stamgäst som väntade på sin fru. Han började att fråga vilka språk jag kan, vilket ledde vidare till att vi pratade om Sverige och Göta kanal. Sedan visade det sig att han jobbade som psykolog och vi kom in på att prata om hjärnforskning. Tvärtemot denna pratglada man har vi en familj från Lübeck som tycks vara födda med mungiporna nerdåt. Det verkar på dem som att det är ett nödvändigt ont att fika hos oss.

Jag fascineras på något sätt av dessa vanemänniskor och undrar hur deras liv ser ut i övrigt. Jag undrar om de alltid stiger upp vid samma tid och följer ett väl utstuderat schema dagen igenom eller om de någon gång avviker och gör någonting spontant.

Tur i oturen

2010-07-09T04:21:00.000-07:00

Igår började jag inte förrän vid halv tre så Paulina och jag bestämde oss för att cykla iväg och plocka jordgubbar. Det finns ett ställe där man kan plocka jordgubbad här vid en bondgård mellan två små byar. När vi cyklat en bit och började fundera på om vi hade cyklat fel dök det plötsligt upp två gigantiska jordgubbsskyltar och då visste vi att vi kommit rätt. Om man var två som plockade var man tvungen att plocka minst två kilo så det var det vi siktade på. Vi gick ut med vår lilla korg till långa rader av jordgubbsplantor som lyste röda av mogna jordgubbar. Korgen plockades snabbt full även om bara var fjärde jordgubbe hamnade i korgen och resten i magen. En liten stund efter att korgen var full utbrast Paulina att ”nej nu är jag så mätt så nu lägger jam mig ner här”. Hon lade sig raklång i halmen mellan plantorna med uppsvälld mage och röda läppar. När vi kom till kassan visade det sig att vi plockat ungefär dubbelt så mycket som vi tänkt oss så vi gav två kilo till tanten i kassan som hon kunde sälja och resten köpte vi med oss.

När vi kommit ungefär halvägs hem började min cykel låta konstigt och den gick inte att trampa längre. Jag kollade ner på hjulet och fick se att min tröja hade åkt in i hjulet och snort in sig flera varv i kugghjulet. Tillsammans lyckades vi få loss tröjan. Den fanns inget hopp om att den skulle överleva utan det var cykeln vi fick kämpa för att rädda. När vi åkt några meter hoppade kedjan av. Vi försökte förbrilt att få dit den igen och sedan kom en annan cyklist och hjälpte oss. Han lyckades visserligen få dit den men bara några meter senare hade den hoppat av igen. Vi insåg att vi var tvungna att söka vård för den inne i stan istället och började gå de kilometer som var kvar hem. När vi gått en bit sa Paulina att: Lina, du har jordgubbsfläckar i rumpan. Åh nej, inte det också. En förstörd tröja och ett par shorts. När vi väl kom fram och plockade fram våra jordgubbar visade det sig att de inte hade klarat värmen i den långa promenaden och hade ändrat både färg och form. Det var inget att göra åt mer än att ställa in i kylen och hoppas på det bästa.

Sedan började jag jobba och det verkade till en början bli en arbetsdag som alla andra. Bortåt halv åtta tiden frågade jag om jag skulle börja plocka undan borden utomhus och förbereda för kvällen, eftersom det inte var så många gäster kvar. Min kollega sa att jag skulle vänta en liten stund. Plötsligt, innan vi visste ordet av var alla bord fulla med gäster igen och vid halv elva satt det fortfarande gäster kvar. Det var bara jag kvar som servitris så jag fick inte en lugn stund, men det var kul när det blev lite action istället för att bara gå och ha långtråkigt och vänta på att en gäst ska gå. Kollegorna var förstummade och sa att sådana kvällar kanske de hade ett fåtal gånger på hela sommaren. Till slut lämnade gästerna vid cafét och vid halv tolv kunde även jag åka hemåt. Jag hade bestämt att jag skulle komma hem till Paulina för att äta jordgubbar så när jag väl kom dit satt de och väntade på mig. Av jordgubbarna hade det blivit ett uppfriskande bål och vi skålade för en dag med mycket otur men som slutade bra. Vi började spela ett sällskapsspel där man i lag om två ska förklara ord för varandra genom att förklara med andra ord, teckna eller charader. För mig och Paulina blev det en extra utmaning eftersom vi inte har lika bra koll på tyska ord som de andra som alla var tyskar. Sascha (kollega) och jag bildade ett lag och låg till en början efter, men spurtade på slutet och tog hem en överlägsen seger. Vid tretiden på natten cyklade jag hemåt och somnade gott efter en lång och händelserik dag.

Ledig

2010-07-09T04:16:00.000-07:00

I onsdags hade jag min första lediga dag. Paulina och jag hade lyckats få till det så att vi hade ledigt samtidigt så att vi kunde hitta på något tillsammans. Eftersom det är första veckan här var vi båda ganska trötta och kände för en lugn och spontan dag utan planer. Vi började med frukost hemma på min balkong. Sedan cyklade vi in till stan för att uträtta några ärenden. När det var klart satte vi oss på stranden och åt jordgubbar. Sedan gick vi runt i några affärer och letade skor. Utbudet på affärer är inte speciellt stort på Föhr så vår lilla shoppingrunda gick ganska fort. För min del blev det i alla fall ett par tokiga skor som jag nu i efterhand skulle kalla ett riktigt impulsköp. Det är inte likt mig, men när utbudet är så litet får man till slut för sig att saker man hemma aldrig ens skulle titta på nog kanske inte är så pjåkiga.

Paulina var tvungen att jobba någon timma på kvällen för att de hade ont om folk, men innan dess gick vi till stranden. När hon hade jobbat sin timma gick vi till stamstället Black Pearl för att kolla på semifinalen i fotboll mellan Spanien och Tyskland. Hela stället var fullsatt och det fanns inga stolar kvar. Det var en kvart kvar tills matchen skulle börja så vi cyklade i ilfart hem till mig och hämtade mina hopfällbara stolar från balkongen. När vi kom tillbaka trängde vi in oss på en liten ledig yta framför storbildskärmen. Folk runtomkring oss tittade lite konstigt på oss, men finns det hjärterum så finns det stjärterum. Fem minuter in i matchen sneglade jag och Paulina på varandra och undrade vad vi gett oss in på. Ingen av oss är särskilt intresserade av fotboll egentligen och var väl inte så intresserade av matchen, men det var härligt att uppleva stämningen omkring oss och se alla uppspelta tyskar.

Paulina balanserar en stol på styret

I halvlek lämnade vi Black Pearl och cyklade hem till några Sven och Phillipp (två kollegor) istället som också satt och kollade på matchen. Där var det lite mer avspänt och man kunde prata utan att någon slängde arga blickar på en. Efter matchen kollade vi på en tokig tecknad film innan det var dags att bege sig hemåt. När Paulina och jag skulle gå ut till cyklarna hade Sven och Phillipp gömt sig i buskarna och attackerade oss med vattenpistoler. Vi lyckades avväpna dem och vände kriget till vår fördel. Det blev en fartfylld och spännande kamp i den mörka och för oss okända trädgården. Det slutade oavgjort och som tecken på att vi slutit fred fick vi varsin ros som Sven knyckte ur grannens trädgård.

Det blev en trevlig första lediga dag och jag känner mig utvilad inför en ny arbetsvecka.

Mitt rum

2010-07-04T13:39:00.001-07:00

Mitt inlägg igår blev lite hastigt avslutat för det började ösregna och jag var tvungen att klappa ihop datorn och cykla hemåt (satt utomhus).

Här kommer några bilder på mitt rum:

2010-07-03T11:35:00.000-07:00

Idag jobbade jag min första dag på det nya caféet. Det blev en lång dag må jag säga. Jag började klockan 12 och slutade inte förrän vid åtta och jag hade ingen rast. De andra sa att om jag ville dricka eller äta något så var det bara att jag sa till. Men man vill ju visa sig flitig första dagen så jag satte mig ner två minuter och drack ett glas vatten men annars var jag åtta timmar på fötterna i ett sträck.

Det jag var mest nervös inför var när gästerna skulle betala, för då måste man ha med pengar att göra och vara bra på huvudräkning. Under en period var det riktigt hektiskt och från att ha börjat med att ha ansvar för ett bord där knappt några gäster satte sig, hade jag plötsligt ansvar för sex bord och alla ville beställa samtidigt. Då blev det lite stressigt men jag behöll lugnet och tog en sak i taget. Min standardfras var att det var min första dag och då blev alla väldigt förstående och jättetrevliga med en gång.

Ikväll ska jag till Olympic, öns enda disco och fira en födelsedag. Med tanke på att Tyskland vann en fotbollsmatch idag lär det väl vara full hålligång.

Andra dagen på Föhr

2010-07-03T02:37:00.000-07:00

Nu börjar den andra dagen här på Föhr gå mot sitt slut. Det har varit lite tungt måste jag säga eftersom jag känt mig lite ensam, men nu känns det bättre. Chefen och kollegorna har jag fortfarande bara träffat lite kort, men de verkar alla väldigt trevliga och chefen är väldigt mån om att jag ska trivas och att det ska gå bra.

Jag har inget internet hemma där jag bor, vilket har känts väldigt tråkigt eftersom det är mitt sätt att ha kontakt med de där hemma. Jag har i alla fall internet på jobbet och idag kunde jag sitta där hur sent jag ville. Dessutom kunde jag prata med Amandus på skype. Så nu känns det mycket bättre. Men blogginläggen kanske inte riktigt blir i realtid eftersom jag sitter hemma och skriver och laddar upp det när jag kommer till jobbet.

Igår träffade jag Paulina och hennes kollegor och rumskompisar. Vi gick till vårt vanliga favoritställe och firade en av kollegorna som fyllde år. Det blev en ganska sen första kväll, men med tanke på min hemlängtan var det ett bra sätt att få tankarna på annat.

Idag tog jag det lugnt, försökte lära mig den nya menyn och låg på stranden i eftermiddagssolen. Det var till och med dags för årets första dopp. Jag gick förbi pannkakshuset också och sa hej till mina gamla kollegor och chefer. Ikväll blir det lugnt och jag ska försöka komma i säng tidigt, för imorgon har jag min första arbetsdag. Önska mig lycka till!

Ankomst till Föhr - tredje sommaren

2010-07-01T06:57:00.000-07:00

Nu har jag precis kommit fram till Föhr och min tredje sommar på ön i Nordsjön. Igår kväll blev jag avsläppt i Stockholm och åkte sedan buss hela natten tills jag kom fram till Köpenhamn. Som tur var flöt allting på smidigt och jag hann med det första tåget från Köpenhamn så att jag inte behövde vänta så länge. Sedan flöt allting på bra hela dagen så att jag kom fram redan vid tretiden.

Jag har varit nervös och haft resefeber i flera dagar innan jag skulle åka och jag är fortfarande lite nervös och spänd på hur det kommer att bli. Den här gången kommer jag att jobba på ett nytt café, med en ny chef och nya kollegor som jag bara väldigt kort har träffat. Jag kommer att bo hos en gammal tant är det sagt. Vi får väl se hur det fungerar. Hon var inte hemma när vi åkte dit och knackade på så jag får lugnt vänta tills hon dyker upp. En mängd frågor virvlar omkring i huvudet. Hur är chefen? Hur är tanten? Hur mycket kommer jag att jobba och hur kommer det att gå?

Det är med blandade känslor jag åker tillbaka Föhr. När jag i februari bestämde mig för att åka och började söka jobb var jag helt övrtygad om att sommaren kommer att bli toppen. Nu hade jag nästan hemlängtan innan jag ens hade kommit hit. Det blev för kort tid hemma och jag hade gärna stannat ett tag till. Jag känner redan nu att jag kommer att sakna familjen och Amandus. Å andra sidan vet jag att jag hela tiden kommer att vara sysselsatt när jag väl kommer igång här på Föhr, så jag kommer nog inte ha så mycket tid för hemlängtan. Dessutom kommer Paulina från första säsongen att vara här och med tanke på hur kul vi hade då, är jag säker på att den här sommaren kommer att bli lika trevlig.

Nu ska jag nog ta en promenad ner på stranden i väntan på tanten.

19,7 kvadrat

2009-08-04T14:02:00.000-07:00

Äntligen har jag lyckats få boende i Umeå. Efter att ha stått på plats nummer två i flera dagar kom till slut mailet där det stod att jag fått rummet. Det är ett möblerat rum i en studentkorridor med sju personer. 19,7 kvadratmeter, egen dusch och toalett men ändå folk runt omkring. Kan det bli bättre? Första september flyttar jag in och får då för första gången se mitt nya rum och träffa mina korridorare. Det är både spännande och lite läskigt måste jag säga.

Från ö till ö

2009-07-20T04:14:00.000-07:00

I fredags hade jag min lediga dag. Jag bestämde med Mariia som också hade ledigt att vi skulle åka till grannön Amrum och därifrån göra en så kallad wattvandring. För er som inte vet vad watt är kan jag berätta att det är strandområdet som blir torrlagt vid ebb. När det är ebb så försvinner vattnet här ända bort till Amrum, vilket gör det möjligt att gå över från den ena ön till den andra. Det är för riskfyllt att göra det på egen hand så det arrangeras guidade turer. Man kan vandra antingen från Föhr till Amrum och ta färjan tillbaka eller omvänt. Vi bestämde oss för att ta färjan till Amrum på morgonen och sedan knata tillbaka till Föhr. Klockan halv nio på morgonen gick vi ombord på färjan till Amrum, trodde vi. Efter 40 minuters färd ropades det ut i högtalaren: om fem minuter är vi framme i Dagebüll. Dagebüll är hamnen på fastlandet. Vi hade inte märkt någonting men skyndade oss av färjan och sprang till den som några minuter senare skulle åka till Amrum. Eftersom den första biljettkontrollanten inte hade gjort oss uppmärksamma på att vi klev på fel färja fick vi åka med samma biljett med nästa färja.

Eftersom nu färjeresan blev så lång, ca tre timmar, hade vi inte så mycket tid över för att se oss omkring på Amrum innan wattvandringen skulle börja. Mariia som jobbade på Amrum förra sommaren kunde i alla fall visa mig lite av ön. Vi tog en promenad över de vidsträckta sand- och heddynorna. De är naturskyddade och därför har man byggt en promenadbrygga för att besökarna inte ska förstöra dynorna. Sedan kom vi fram till stranden. Den ser helt annorlunda ut än på Föhr. Den är otroligt bred och strandkorgarna, som på Föhr står med några meters mellanrum, stod här utplacerade långt ifrån varandra. Även sanden är annorlunda mot den på Föhr. Det var en sådan fin Medelhavssand. När vi kom fram till den lilla "staden" varifrån vi skulle börja vår wattvanring åt vi Creeps och glass så att vi skulle stå oss.

Halv två gav vi oss iväg ut på wattområdet tillsammans med vår vandringsgrupp och en något galen guide. Det hade varit fint väder hela dagen men nu började det att regna och den medhavda regnjackan kom väl till nytta. I början var vi tvungna att ta oss igenom några små vattenområden. Guiden sa att vattnet skulle räcka till låren så jag brydde mig inte om att byta från mina shorts till badbyxor. Det visade sig dock att han menade att vattnet räckte honom till låren. På mig räckte det till midjan och jag hade inget annat val än att byta om till badbyxorna efter att vi gått igenom vattnet och mina shorts blivit dyngsura. Det gjorde visserligen inte så stor skillnad eftersom regnet inte gav sig. Vi blev blötare och blötare och efter ca två timmars vandring tyckte både jag och Mariia att det räckte. Efter ungefär tre timmar var vi framme och hade då knatat över nio kilometer. Trots regnet och kylan var det ändå en trevlig upplevelse. Här och där såg vi krabbor och spår av sandmaskar. När vi kom fram blev vi körda i buss hem till Wyk. Då slutade det att regna. Amrum var en väldigt trevlig ö, det lilla jag han se av den i alla fall. Det måste nog bli ett till besök där så att jag får se den stora fyren som finns där.

Nytt avsnitt av "Pannkakshuset"

2009-07-03T14:49:00.000-07:00

Stämningen i "Pannkakshuset" är spänd. Två av medlemmarna i kvintetten blev kallade till chefen direkt när de kom till arbetet. Chefen meddelade att finanskrisen även drabbat Pannkakshuset och att de nu är överbemannade. De måste arbeta färre timmar och därmed få lägre lön, alternativt att en får lämna pannkakshuset. Naturligtvis använde chefen sin vanliga list, slug som hon är, och utnyttjade det övertag hon redan har i sin roll som chef samt att tyska inte är vårt modersmål. Hon lade som vanligt fram det hela på sitt eget sätt som får en att tycka att hon är en mycket trevlig och sympatisk chef, tills man lämnat kontoret, vaknar upp ur hypnosen och inser vad det egentligen var hon ville få fram. I det här fallet: Jobba mindre eller dra! Alla i kvintetten ställer sig samma frågor och den omskakande nyheten blev eftermiddagens enda diskussionsämne: Gäller detta alla eller bara de två som var upp till chefen? Måste någon lämna Pannkakshuset, och i så fall vem? Det svaga ljuset i tunneln är att tjejerna har ett kontrakt där det står att de ska jobba 40 timmar i veckan. Den som tror att detta kontrakt är lösningen på problemet och att svart på vitt är ett fällande argument, har inte lärt känna denna chef tillräckligt väl. Man får aldrig bli förvånad om hon på något vis lyckas få sin vilja igenom, även om det skulle röra sig om att få en elefant genom ett nålsöga. Hon har en övertalningsförmåga som skulle kunnat få Bush att gå med på vilket avtal som helst. Alla är lika nervösa och problemet diskuteras utifrån alla vinklar. Själv är jag naturligtvis också nervös, eftersom jag inte ens har något kontrakt ännu. Chefen skulle kunna sparka mig imorgon bitti om hon så ville eller formulera ett kontrakt utifrån hennes vilja. Vi har varken diskuterat hur mycket jag ska jobba, för vilken lön eller hur länge jag ska stanna. Naiv som jag är litade jag på henne (hon är ju Marcus mamma) och utgick från att det skulle vara precis som förra året. Det har ju dock redan visat sig att så inte var fallet. Jag har inte samma arbetsområde och det tog en och en halv vecka innan jag fick börja.
För att lätta upp stämningen lite gick hela gänget ner till stranden och badade i mörkret när alla hade fått ledigt. Men frågorna återstår. Vad händer nu? Vem vågar föra gruppens talan inför pannkakshusets härskarinna? Och vem är kanske inte med i nästa avsnitt?

Första dagen som glassförsäljerska

2009-07-02T14:40:00.000-07:00

Efter över en veckas ledighet fick jag nu äntligen sätta igång och arbeta. Till skillnad mot förra året arbetar jag nu vid glassförsäljningen och i baren. Mina uppgifter nu är att sälja kul och mjukglass till de som kommer förbi utifrån, men även att göra glassbägare och milkshakes till gästerna i restaurangen. När det inte finns något att göra vid glassen hjälper jag till att göra dryckerna till restauranggästerna. Första dagen var otroligt lång och intrycksrik. Även om jag hade lite koll på vad som ska göras från förra året var det en massa nytt att lära sig. Så fort jag får en känsla av att jag har grepp om läget kommer något nytt som jag måste ha koll på. Att göra fina, maffiga glassbägare är egentligen inte så svårt när man vet hur man ska göra, men sedan finns det tusen saker runt omkring som man måste veta; vart allt står, vad som ska göras först, olika system hit och dit. Glass ska hämtas, strutar fyllas på, frukt ska skäras, dryckesglas ska fyllas, gäster ska betjänas, och allt helst samtidigt. Den stora turismstormen har dock inte kommit än och ibland finns det inte så mycket mer att göra än att stå och le och se trevlig ut och säga goddag eller godkväll. Fast då kommer chefen oftast med någon undangömd uppgift, som att rulla prospekt, eller upptäcker något som kan fyllas på eller förberedas för senare. När man arbetar vid glassen innebär det automatiskt att man är kvar bland de sista så det blir alltid långa dagar. Efter bara två dagar har jag redan kommit upp i tjugo timmar. När jag igår kom hem efter första dagens arbete värkte hela kroppen och jag hade ont i högerhanden efter att ha gjort så många glasskulor. Vilken tur att jag ska bli akademiker och inte måste ägna mig åt sådant här hela livet.

På brädan

2009-07-02T14:20:00.000-07:00

Förra sommaren pratade jag i två månaders tid om att jag ville testa på att vindsurfa när jag ändå bor vid havet. Nu har snacket äntligen kommit till verkstaden och jag upp på brädan. I måndags var jag med på en prova-på-timma, jag och sexton barn. På tisdagen började sedan grundkursen i vindsurfing. Då var det jag och åtta barn, så de halverade sig i alla fall. Efter att vi fått på oss våtdräkt och byggt ihop seglet och brädan gav vi oss ut på vattnet. Det första läraren frågade oss var: Vad är det viktigaste vid vindsurfing? "Vind!!" skrek alla barn. Det var i princip vindstilla. Första lektionen lärde vi oss att stå på brädan och hålla i seglet, för så mycket framåt kom vi inte. Dagen därpå var det dags för lektion nummer två, klockan åtta på morgonen. Bor man på Föhr och vill surfa måste man rikta sig efter tidvattnet. På den andra lektionen lärde vi oss att vända, så att vi inte behöver surfa ut 50 meter och sedan gå tillbaka för att kunna surfa igen. Nu när jag har börjat jobba måste jag anpassa mina surflektioner efter arbetstiderna, men man kan lägga upp de tolv timmarna lite som man vill och har tid. Det ska bli spännande att se vad jag får lära mig nästa gång.

Ny säsong

2009-06-28T05:59:00.000-07:00

Här kommer det ni alla så länge väntat på, en ny säsong av såpornas såpa i ömiljö. "Pannkakshuset - andra sommaren" tar nu sin början med nya intriger och nya äventyr på Föhr. Några av förra säsongens personligheter har lämnat såpan och givit plats för nya. Trion som i förra säsongen utgjorde huvudpersonerna har tappat två medlemmar men istället utvidgats till en kvintett. På rollistan befinner sig i denna kvintett, förutom jag själv, Maja och Mariia från Finland och Sara och Maria från Sverige. Till de närmsta vännerna hör även Katrin, Saschas flickvän, som också jobbar vid Prinzen-Hof och ytterligare två finskor som sökt sig till ön. Det manliga elementet bland servicepersonalen besår av Falko, en tysk kille med tysk taggfrisyr. Naturligtvis finns även Sven, Philipp, Sascha och Marcus kvar på rollistan.

Vad har då hänt sedan sist? Svens fru har lämnat Prinzen-Hof. Därmed inte sagt att hon lämnat såpan, utan kan när man minst anar dyka upp för att röra runt i intriggrytan. Philipp är inte längre tillsammans med sin sextonåriga flickvän men vinden viskar att han funnit tycke för finska Mariia. Den ena av chefens söner befinner sig på fastlandet men dyker även han upp på ön med jämna mellanrum. Rykten säger att det mer är för att vinna tillbaka sin flickvän än att hälsa på föräldrarna.

I restaurangen flyter arbetet lugnt på i väntan på den stora turismstormen. Detta leder till mycket ledighet för personerna i "Pannkakshuset".
Såpan hinner knappt börja innan de flesta av de manliga personligheterna lämnar ön för att åka på festival och lämnar tjejerna ensamma. Det är alltså som bäddat för intriger redan i första avsnittet. På lördagskvällen har tjejerna planerat in ett girlsparty i Saschas och Karins lägenhet. Med bordet fullt av flaskor med färggrant innehåll börjar festen och tjejerna blir fnittrigare och flamsigare tills det blir dags att beställa en taxi för att ta sig in till Olympic, ödiscot inne i stan. Som vanligt en lördagskväll är dansgolvet fyllt av folk i alla åldrar (över 18) och turister blandar sig med säsongsarbetare och öbor. Det är 80- och 90-talstema och DJn spelar gamla godingar från lågstadietiden. Inga större intriger inträffar och tjejerna kommer tryggt hem till Prinzen-Hof innan klockan slår fyra.

Ledighet i överflöd

2009-06-25T12:07:00.000-07:00

Nu har jag redan varit på Föhr i fyra dagar och ännu inte börjat jobba. Nu får det vara nog med ledighet. Jag har långtråkigt. Sätt mig i arbete! Jag har till och med blivit förkyld av att ha legat för mycket på stranden i solen.Kanske det är därför i alla fall, ett slags solsting som övergått till förkylning. Jag är lite sur för att jag inte får börja jobba. Hade jag vetat det hade jag ju kunnat stanna några dagar extra i Hamburg eller åkt till Berlin på besök som jag hade tänkt. Vad har jag då gjort hittills med all min lediga tid? Legat på stranden, tagit två små dopp, tecknat lite och bekantat mig med de andra tjejerna som jobbar här.

Idag frågade jag Frau Prinzen när jag får börja jobba. "Jag ger dig besked", sa hon. "Kanske du kan börja så smått imorgon kväll". Hoppas bara att hon inte märker hur förkyld jag är, för då kanske hon skickar tillbaka mig på mitt rum. Den stora besvikelsen igår var när jag fick veta att jag inte kommer att arbeta i servicen med att ta upp beställningar och gå ut med mat, som jag gjorde förra året, utan att jag kommer att arbeta vid glassen och vid baren. Det vill säga, jag kommer att ta emot gästerna som vill köpa glass, göra glassbägarna till restaurangen, samt hjälpa till vid dryckerna. Då får jag ju inte träffa alla roliga gäster i restaurangen och jag får inte heller jobba med de andra tjejerna. Dessutom måste jag nu börja om från början och lära mig på nytt. Jag kommer inte att få lika mycket dricks och jag kommer att vara tvungen att jobba kvar till sist. Fördelen är att det troligtvis inte är lika hektiskt som i restaurangen, jag får lite kassaerfarenhet och egentligen kan det ju kanske vara kul att lära sig något nytt. Men om jag fick bestämma skulle jag ju hellre varit bland servicepersonalen.

Det finns endel förändringar i menyn sedan förra året, apropå ingenting. Nu har de inga våfflor längre, vilket är skönt för de var så krångliga att hålla reda på i alla fall. Det finns en ny pannkaka på det magiska numret 109 som helt enkelt saknades förra året. Det är en pannkaka med ost och purjolök så jag tror att jag avstår. Mitt mål den här sommaren är att införa en pannkaka med banan och nutella samt en tropiskt glassbägare. Vi får se hur det går. Håll tummarna för mig imorgon på min första dag som glassförsäljerska.

Hamburg

2009-06-22T10:32:00.000-07:00

På midsommardagskvällen landade jag i Lübeck och tog mig smidigt in till Hamburg. Jag hade fått instruktioner av min kompis Paulina om i vilken riktning jag skulle åka för att komma till hennes lägenhet som väntade på mig. När jag klivit av vid rätt tunnelbanestation ringde jag henne för att få ytterligare instruktioner. Hon beskrev vägen till huset där hon bor och att det under det tredje fönstret låg en nyckel under en sten. Denna nyckel gick till brevlådan där jag kunde hitta nyckeln till lägenheten. Efter en del krafsande i rabatten med mobilen som ficklampa hittade jag till slut nyckeln och kunde ta mig in i lägenheten. På morgonen därpå kom en festivaltrött Paulina hem och vi begav oss snart därpå in till Hamburg City. Det var någon slags miljödag för att minska biltrafiken så alla åkte gratis på tunnelbanan. Mycket praktiskt. Vi strosade först runt och tittade på lite miljöinformationstält. Vi hittade ett där vi fick smaka smoothie. Många smoothie blev det. Man måste ju prova alla smaker och när man gjort det går man en runda för att sedan komma tillbaka och smaka alla igen. Man kan ju glömma. Därefter gick vi lite i affärer. Konstigt att man alltid hamnar på H&M när man är utomlands(också). Sedan strosade vi runt Alster, en liten sjö i Hamburg. Där är är det otroligt vackert och vi hade ganska tur med vädret också. Det blev en liten tur till hamnen också innan vi knatade hemåt utmed ån Elbe.

Fram på kvällen tog vi en kort tur till Reperbahn. Det är där alla uteställena finns, liksom alla stippklubbar och sexshoppar och allt i den vägen. Det är även där de prostituerade håller till. Vi var däremot där så tidigt på kvällen och dessutom var det söndag så det var ont om både magväskor och högklackade lackstövlar. Men däremot såg vi några affärer som måste vara deras inköpsställen för arbetskläder. Där fanns även en liten gata som är förbjuden för de under 18 år och kvinnor. Paulina berättade att hon en gång i alla fall gått in där och att hon aldrig gör det igen. De hade den gången kastat ut kiss på henne från fönstren och det var med stor försiktighet hon närmade sig avspärrningen för att visa mig gatan.

På kvällen tittade vi på kort från Föhr och pratade gamla Föhr-minnen.
Dagen därpå åkte jag till Föhr. Jag håller nu på och landar lite och får se när jag ska börja jobba. Jag hade hoppats på att det skulle bli redan imorgon, men det blir nog senare. Jag får väl försöka njuta av det fina vädret istället och insupa atmosfären på Föhr. Lite ledighet i ett semesterparadis är ju inte helt fel.

Adjö Freiburg, adjö Ulm

2009-06-04T08:14:00.000-07:00

I fredags sa jag hej då till kamraterna i Freiburg. Vi satt ute på gräset och hade det trevligt och pratade om den gångna terminen och vad som nu väntar oss efter att vi sagt adjö till Sydtyskland. På lördagen lämnade jag sedan mitt rum och åkte till Ulm. Jag och Marcus hade några riktigt sköna dagar tillsammans, men ändå med vetskapen om att vi nu inte kommer att ses på några veckor. Vi promenerade vid Donau, åt glass i solen, drack vin till sent på natten och lyssnade på musik. Så på onsdagen bar det av hemmåt. På kvällen efter en lång resa hälsade jag på min nyanlände systerson. Han är bara en dryg vecka gammal och så liten så liten. När jag såg Mattias för första gången var han redan tre månader, så det här var lite annorlunda.Jag var nästan lite rädd när jag höll honom för att jag skulle råka ha sönder något, en liten tå eller tumme eller så. Han pep lite först men sedan plirade han på moster med de små mörkblå ögonen innan han sommnade med ett fast grepp om mitt hår. Egentligen heter han Alexander, men Mattias kallar honom Kråkan och jag tycker att lillebror får bli bra tills jag vant mig. Han är så söt så söt.

Vandring på St. Valentin

2009-05-24T11:40:00.000-07:00

Nu har värmeböljan slagit till i Freiburg. Det är över 30 grader i skuggad och helt vindstilla. En av mina korridorare berättade att det på sommaren här aldrig blir lagom varmt utan att det alltid är stekhett, men att det ofta kommer en skur mitt på dagen som kyler ner lite.Jag tror honom. Studenterna här i Vauban, där jag bor, trotsar i alla fall hettan och lägger sig ute på gräset och läser eller spelar musik eller bara umgås. Eller som en kursare uttryckte det: Nu börjar det här j*a grässittandet. Jag tycker dock att grässittande är väldigt trevligt, men det skulle vara ännu trevligare om det kom en liten vindpust då och då. Själv måste jag sitta ganska mycket inne framför datorn för att få klart min uppsats, men det gör inte så mycket, för mitt på dagen är det i alla fall som en bastu ute. Jag känner mig som en sann nordbo när jag hävdar att det är alldeles för varmt för mig.
Idag var vi, vi kursare och våra lärare, ute på vandring i Schwarzwald. Närmare bestämt knatade vi upp på berget St.Valentin. Det var till en början stekande hett, men så fort vi kom in i skogen blev det svalare. Efter en dryg timmas promenad kom vi fram till vår mål, en servering uppe på berget. Där satte vi oss och släckte vår törst, innan vi begav oss hemåt igen.
När jag kom hem började jag provpacka för att få ett hum om hur mycket saker jag lyckats samla på mig under min tid här. Det var självklart mer än jag trodde, så imorgon blir det ett besök hos posten för att köpa en kartong. En del får åka hem på egen hand.

Så kort tid kvar

2009-05-24T11:24:00.000-07:00

Nu är det inte ens en vecka kvar innan jag lämnar Freiburg. Jag vill inte säga för gått, men på ett bra tag i alla fall. Det är med blandade känslor jag packar ihop mitt bohag och beger mig norrut. Även om det är en väldigt trevlig stad känner jag nog att jag är ganska klar med den. Det är bra för den här gången. Det är en underbar familjestad, men tills det blir aktuellt vill jag nog se något nytt ett tag. Samtidigt har den vanliga hjälp det är bara en vecka kvar-paniken infunnit sig och det en massa jag vill hinna med innan jag far, för att inte tala om alla saker jag måste göra. Jag har skrivit en liten lista:
Avanmäla mig hos Bürgeramt
Skicka hem en del av min packning så att jag inte behöver betala övervikt till Ryan Air (De tar ut nog med extra avgifter)
Packa
Flyttstäda
Bli klar med min uppsats
Muntligt prov
Översättartenta
Ligga ute i solen
Träna friidrott
Avskedsmiddag med korridorarna
Grillning med kursarna
Avskedsfest med kursarna
Fotografera Freiburg
Ta en sista promenad i Schwarzwald
Jo, jag har lite att stå i.

Bästa dokuserien sedan 9A

2009-05-15T13:18:00.000-07:00

Eftersom tysk TV inte alltid har så mycket att erbjuda har jag börjat beta av stora delar av utbudet på svtplay. Nu har jag hittar mitt absoluta favoritprogram på länge. Det är dokumentärserien "Tonårsliv". Den handlar om tre vanliga ovanliga 18-åriga tjejer. En av tjejerna fick en dotter när hon var sjutton och tar därför ett sabbatsår från skolan, en kämpar med anorexi sedan sex år tillbaka och hoppas nu på en ny behandling som ska göra henne frisk en gång för alla. Den tredje tjejen har svår dyslexi och måste kämpa hårt för att gå ut gymnasiet med godkända betyg, samtidigt som hon hela livet blivit sviken av sin pappa och därför har svårigheter att lita på andra. Det är intressant hur olika det artonde levnadsåret kan se ut och inte minst att jämföra med hur man själv hade det då, vad man tänkte och kände, hur vardagen såg ut, vilka planer man hade... Saker som jag såg och ser som självklara är inte lika självklara för andra. Man tar saker för givet, som för andra bara är en dröm. Andra saker som man själv knappt kan föreställa sig, är för andra en del av vardagen. Ta själva en titt på serien. Den är verkligen att rekommendera. www.svtplay.se

Weinfest

2009-05-10T09:53:00.000-07:00

Nu i helgen var det ”weinfest” i Freiburg, närmare bestämt i stadsdelen St.Georgien som ligger lite utanför stadsgränsen. Det är en årlig fest som hålls på våren då vinrankorna börjar slå ut sina blad. Från början var det en fest som hölls för att bli av med det gamla vinet inför den nya vinsäsongen. Idag besökte vi från klassen evenemanget, tillsammans med vår lärare och hans familj. På eftermiddagen liknar det hela en familjefest med många barnfamiljer och pensionärer, medan medelåldern sänks på kvällen och vinkonsumtionen höjs. Det var ingen av oss som egentligen var så sugna på vin vid tvåtiden på eftermiddagen, men det fanns gott om andra läckerheter att fylla magen med. Olika föreningar från staden fanns representerade och sålde vin och saker att äta, framförallt korv, ”flammkuchen” (ungefär som en tunn pizza), crêpes och tyska specialiteter. Det hela kändes väldigt tyskt och verkade mest gå ut på att dricka vin och äta. Det fanns även en symfoniorkester som spelade allt från Summer of 69 till melodin till St:a Lucia.
För min del var det ett bra tillfälle att prova den äkta, tyska varianten av Schwarzwaldtårta. Det känns som att det är något man måste ha provat på efter att ha bott i Schwarzwald så länge. Jag måste dock säga att den var en besvikelse. Tårtan består av en chokladsockerkaksbotten indränkt i "Kirschwasser" (körsbärsbrännvin), med inlagda körsbär i någon slags gelé och en massa grädde med riven choklad ovanpå. Körsbärsbrännvinet gjorde att kakan mest smakade alkohol och man fick ungefär samma eftersmak som jag kan tänka mig att man får efter att ha druckit en flaska rom. Nej, den svenska marängvarianten tycker jag nog smakar bättre ändå.
Vi passade även på att göra en liten vandring på berget som ligger precis i närheten, vilket belönades med en fin utsikt över staden. När alla fått i sig det de ville äta och kände att de fått en lagom dos tysk kultur lämnade vi spektaklet och begav oss hemåt.

Die Kleingeldprinzessin

2009-05-08T12:17:00.000-07:00

Igår stod det konsert på schemat. Dota, die Kleingeldprinzessin(småpengsprinsessan) skulle spela i Jazzhaus i Freiburg med sitt band die Stadtpiraten. Både Dota och bandet har blivit några av mina absoluta favoriter i mitt sortiment av tysk musik. Därför var det en självklarhet att jag skulle dit, även om ingen ville göra mig sällskap och plånboken börjar tömmas på de sista mynten. Dota spelade i Freiburg även i februari, fast utan bandet, och den här gången var hon minst lika bra. Hennes publiken består av diverse semialternativa hippifolk, vilka även denna gång hade hittat dit som jag. Stämningen var på topp och det gungades glatt på golvet framför scenen. Dota spelade även några låtar från sin nyaste CD. Den nya musiken är lite lugnare, berättade Dota, och gör sig bäst sittande. Därför satte sig alla tillfälligt ner på golvet och njöt till fullo av de nya tonerna, innan nästa svängiga låt kom och alla åter började skutta runt och vifta på dreadlocks och armbandsprydda armar. Det blev många låtar efter att de egentligen tackat för sig och publiken tycktes aldrig få nog.Efteråt köpte jag en av hennes CDs som jag lyssnade på när jag kom hem och förlängde på så vis konserten innan det var dags att krypa till kojs, fortfarande med konsertbrus och en avklingande melodi i öronen.
Gå gärna in på Dotas hemsida, där det finns smakprov på hennes musik: www.kleingeldprinzessin.de

La petite France med en touch av l´Allemagne

2009-05-08T11:23:00.000-07:00

Imorse väcktes jag av väckarklockan kvart i sju, vilket är oerhört tidigt om man är van vid att ha föreläsning tidigast vid två. (Tro nu inte att jag vanligtvis sover till längre än nio, för det gör jag faktiskt inte.) Varför skulle jag då upp så tidigt? kan man fråga sig. Jo, för att jag och några vänner bestämt oss för att ta en tripp till den lilla staden Colmar, belägen precis på andra sidan gränsen till Frankrike. Vid halv tio var vi framme och insåg ganska snart att den lilla staden var väldigt liten. Vi började med att gå till turistbyrån. Den skulle öppna klockan nio, men den lilla tjejen som troligtvis arbetade där strosade sorglöst runt inne i lokalen och bytte skyltar här och där utan minsta tanke på att det kanske ingick i hennes arbetsuppgifter att låsa upp dörrarna och släppa in de turister som stod utanför och väntade. Svenskar som vi är knackade vi inte, utan bestämde oss för att komma tillbaka senare och tog istället en promenad genom den lilla stadskärnan. Om det inte varit för de moderna klädaffärerna som kantade gatorna skulle man kunna tro att man gjort en resa bakåt i tiden. Staden ingav en nästan läskigt pittoresk känsla med sina gamla träbyggnader, smala gränder och kullerstensgator. Vi började inse att vi måste ha lyckats pricka in en fransk helgdag, ty allting förutom de talrika turistshopparna var stängt och de enda människor som rörde sig på gatorna var de turister som strosade runt och såg lika förvirrade ut som vi kände oss. Efter en liten stund befann vi oss åter utanför turistbyrån som nu faktiskt var öppen. Vi hämtade oss varsin karta där de få sevärdheterna var utmarkerade och kortfattat beskrivna på fransk svenska. Eftersom vi redan vandrat runt hela centrumet utan att själva riktigt inse vad som var värt att se, hoppade vi ombord på ett litet turisttåg som skulle ta oss på en guidad tur genom staden. Tåget åkte ungefär samma väg som vi hade gått, men guiden i hörlurarna berättade om diverse kyrkor, den lilla ån med en båt som kallades "lilla Venedig" samt ett hus dekorerat med ansikten i sten. Strax efter tolv kände vi oss färdiga med Colmar och åkte tillbaka med bussen till Freiburg. Även om Colmar, med sin pittoreska stadskärna och Bretzels som säljs överallt, påminner ganska mycket om en vanlig liten tysk småstad kan jag i alla fall säga att jag nu varit i Frankrike och därmed pricka av ett land till på att-besöka-listan.

Tillbaka i söder

2009-04-20T10:07:00.000-07:00

Efter två härliga veckors ledighet och vila hemma i Ärla är jag nu tillbaka i Freiburg. Resan hem till Sverige tog nästan 30 timmar, men besöket var värt alla tågbyten och många timmars väntan. Det var härligt att träffa familj och vänner igen, även om det inte var så länge sedan jag var hemma senast. Det blev traditionellt påskfirande, ett besök i Uppsala och mycket bara-vara-tid.
När jag landade i Karlsruhe och klev ut ur planet(kunde tack och lov ta luftvägen tillbaka)slogs jag nästan av lite charterkänsla. Luften var ljummen och det luktade så där som det gör utomlands. När jag efter en kortare tågresa kom fram till Freiburg var det riktig sommarvärme ute. Tulpanerna stoltserade i rabatterna och luften var fylld av doften från de blommande träden och syrenerna som håller på att slå ut. Överallt möts man av grönt i olika nyanser. På hemvägen passade jag även på att hämta ut min försvunna väska som dykt upp igen.Tyvärr var det enda som fanns kvar mina kläder och en smutsig handuk. Den senare tyder nog på att det är någon uteliggare som lånat min väska den senaste månaden. Mina smycken och dvd-skivorna var borta, liksom allt annat av värde. Tur att jag är ganska liten, annars hade kanske även kläderna kommit till användning. Den smutsiga handduken lämnade jag kvar på polisstationen. Jag tyckte att det var ett dåligt byte.
Imorgon står det föreläsning i litteraturvetenskap på schemat och på kvällen ska det bli kul att åka och träna igen efter två veckors uppehåll.

Lathund för ett bildat intryck

2009-03-29T10:05:00.000-07:00

Just nu läser jag inför en tenta i tysk språkhistoria, vilket ibland är intressant och ibland mindre intressant. Nu har jag kommit fram till kapitlet om tyskans utveckling i nutid. Där fanns det en intressant lista över ord som man själv kan kombinera lite hur man vill. Det spelar ingen roll hur de kombineras. Resultatet blir att man låter väldigt bildad, sakkunnig och allmänt intelligent. Ibland när man tittar på en politisk debatt kan man fråga sig om inte politikerna använt sig av just en sådan lathund, för att det ska låta som att de har koll och för att vi vanliga döda inte ska förstå ett skvatt. Jag har översatt listan och jag tror att den fungerar ganska bra på svenska också. Prova får ni se. Ta bara ett ord från varje lista och sätt samman dem. Ingen kommer förstå vad ni pratar om, men ni kommer att låta så kunniga att ingen i alla fall kommer att invända. För vem vill erkänna att de inte vet vad en progressiv fluktuationstendens (4+5+3)är?

Släpp ut mig!

2009-03-20T08:44:00.001-07:00

Nej, den här gången har jag inte blivit inlåst på toaletten. Nu är jag inlåst i Tyskland. Jag satt precis och tittade efter en flygbiljett för att åka hem ett par veckor till påsk. Som ni kanske vet förlorade jag mitt pass för några veckor sedan, men jag tänkte att det gör nog ingenting. Den europeiska unionen ska ju vara så öppen och man ska vara fri att röra sig över gränserna. För säkerhets skull ringde jag till svenska ambassaden i Berlin och frågade. "Nej!! Du måste ha ett pass", sa tanten i andra sidan luren och la till ett "är du korkad eller", i sina tankar. "Men om du har en polisanmälan för ditt förlorade pass kanske det går om du ringer till SAS och frågar" la hon till, men utan minsta medlidande i rösten. Att flyga med Ryan air var helt uteslutet. Jag ringde till SAS. Svaret var lika tydligt där. Enda chansen vore om jag hade ett internationellt körkort. Det har jag inte. För att få ett nytt pass måste jag åka till svenska ambassaden i Berlin, ca 90 mil. Vill jag då ha ett tillfälligt pass för att snabbt kunna fly ut ur landet skulle det kosta tre gånger så mycket som ett vanligt pass och då måste jag ju ändå skaffa ett nytt pass direkt efteråt. Kanske jag skulle kunna åka tåg hem och på så sätt smyga mig över gränsen utan att någon ser mig. Där kom nästa stora besvikelse. Inte för att jag inte skulle bli utsläppt, utan för att det skulle kosta mig uppemot 4000 kr tur och retur. Men visst är det härligt att vara EU-medborgare? Blir man bestulen hamnar man i fängelse och vill man vara miljövän blir man ruinerad. Mysig logik.

Aprilväder

2009-03-11T04:56:00.000-07:00

Nu har aprilvädret kommit till Freiburg. Det är ju visserligen bara mitten på mars men när man bor så här i "söder" kan man förvänta sig att våren kommer lite tidigare. Gumman Tö har anlänt och bjudit på solstrålar och varmare temperatur, medan farbror Frost börjar tänka på refrängen. Sedan några veckor tillbaka ploppar det upp snödroppar i rabatterna och även krokusen har tittat fram. Men Farbror Frost vågar inte riktigt lämna över ansvaret till Gumman Tö ännu. För en timme sedan, när jag gick till affären och för första gången för i år tog på mig vårjackan, sken solen och vinden bar med sig en doft av vår. När jag nu tittar ut genom fönstret öser snöregnet ner och jag väntar en liten stund med att cykla till skolan. Så där ja, nu slutade det. Nu måste jag skynda mig iväg innan Farbror Frost får ett nytt anfall.

Askungen finns

2009-03-09T12:24:00.000-07:00

Idag när jag var ute och joggade (vilket var häpnadsväckande i sig) fick jag syn på en ensam sko som stod på trottoaren bredvid ett lägenhetshus. Det var inte vilken sko som helst. Det var en klacksko som skimrade i renaste guld (ja det kanske var guldfärg, men den blänkte fint i alla fall). Då tänkte jag att det måste ha varit Askungen som tagit en tripp till Freiburg och tappat sin sko. Hon har ju en benägenhet att göra det. Askungens sko var ju visserligen gjord av glas och inte köpt hos Deichman (Tysklands motsvarighet till Skopunkten) men även hon måste väl köpa nya skor ibland, speciellt som hon tappar den ena hela tiden. Jag såg mig omkring, men utan att få syn på varken vita hästar, pumpavagnar eller fladdrande, blått sidentyg. När jag insåg att det nog inte skulle dyka upp några feer med vackra visdomsord eller möss i söta klänningar sprang jag vidare. Skon lät jag stå kvar där den stod i väntan på att den rätte skulle komma förbi så att de tillsammans kan börja leta efter den försvunna prinsessan.

Dagens tabbe

2009-03-04T08:55:00.000-08:00

Det här med att klanta till det börjar tydligen bli lite av min grej. Imorse klockan åtta vred jag om låset till toalettdörren för att sedan kila iväg till skolan. Trodde jag ja. Låset hade fastnat och dörren gick inte att rubba. Jag försökte några gånger med att vrida fram och tillbaka, men utan resultat. Utan respekt för den tidiga timman började jag banka på dörren och ropa på hjälp. Efter långa tio minuter hör jag en röst på andra sidan dörren som tillhör en av tjejerna i korridoren: Lina? Är du inlåst? Ja, jag är inlåst, får jag fram med förtvivlad stämma. Claudia går och hämtar en skruvmejsel och snart hör jag hur det skrapar på andra sidan och låset vrids om. Men dörren förblir låst. Claudia går iväg till vaktmästaren för att be om hjälp. Några minuter senare kommer hon tillbaka och meddelar att de öppnar först halv nio. Jag tittar på klockan; 8.22. Det är bara att sätta sig på toalettlocket och vänta. Jag inbillar mig att luften börjar bli sämre och funderar på vad som skulle hända om ventilationssystemet skulle gå sönder. Det finns nämligen inget fönster i vårt badrum. Efter många funderingar börjar det rycka i handtaget på andra sidan igen och vaktmästaren anmäler sin ankomst. Han försöker med några beprövade knep, men utan större framgång än oss andra. Det finns inget annat att göra än att banka upp ett hål i dörren och såga låss hela låsanordningen. På andra sidan hör jag elsågar och borrar och genom det nyskapade hålet sprutar det plötsligt in gnistor när vaktmästaren börjar såga i metallen. Tur att jag har gott om vatten i alla fall, tänker jag. Efter att vaktmästaren jobbat hårt i ca en halvtimma är räddningsaktionen äntligen över och jag kan komma ut och andas frisk luft igen. Därefter kan jag springa iväg till skolan, bara en aning försenad. När jag nu kom hem igen har vi fått en ny fin dörr och låset fungerar som det ska.

Försvunnen

2009-03-03T10:56:00.000-08:00

Liten rutig väska åkte på fredagen ensam vidare med tåget mellan Freiburg och Ulm, efter att dess vårdnadshavare glömt den under stolssitsen vid avstigandet. Väskan är i ettårsåldern och heter Wedins. Före borttappandet hade väskan matats med kläder (bland annat den gröna favorittröjan), diverse kosmetika, Dvd-skivor och smycken till ett värde av 4000 kronor. Försvinnandet har anmälts till tyska järnvägens "Fundservice" och de gör allt de kan för att den nu fem dagar saknade väskan ska återförenas med sin förtvivlade moder, som förebrår sig själv för det skedda. "Den kan vara varsomhelst. Ensam bakom en sopptunna, tömd på sitt innehåll, eller hängande på en främlings axel. Jag hoppas dock fortfarande att den befinner sig i ett skåp för upphittade ägodelar och att någon snart ringer mig och berättar att den är i tryggt förvar", berättar den uppskakade vårdnadshavaren.
Om någon sett den försvunna väskan eller kan bidra med annan viktig information om försvinnandet, lämna då en kommentar under meddelandet.

Uppdatering

2009-02-24T13:45:00.000-08:00

Nu var det ett tag sedan sist. Grejen är den att det inte finns så väldigt mycket att skriva om. Bara för att man befinner sig i utlandet behöver det ju inte betyda att allt är semester och paraplydrinkar. Det finns en vardag här i Freiburg också. Eller vardag och vardag, just nu är det inte så stor skillnad mellan vardag och helg eftersom vi de senaste veckorna har haft två föreläsningar i veckan. Man får inte riktigt den där mysiga helgkänslan när "arbetsveckan" börjar tisdag klockan 16 och slutar onsdag klockan 15.30. Fredagarna blir inte så speciella och sovmorgon kan jag ju ta varje dag om jag så vill. Helg betyder dock att man har en extra andledning att gå ut och dricka ett glas vin och kanske ta en runda på dansgolvet, och en lång söndagspromenad kan ju uppskattas även om man redan gått femton långpromenader i veckan. Helg betyder även att jag kan åka och hälsa på Marcus och då är det ju bara trevligt om jag kan åka redan på torsdagen eller stanna till tisdagen.
Men nu ser schemat annorlunda ut i två veckor framöver. Vi kommer att ha föreläsningar varje dag och inte bara ett par timmar. Vi fick ett mail från läraren vi ska ha de kommande två veckorna i grammatik och språkhistoria. "Ni ska förbereda er på två intesiva veckor och jag förväntar mig engagemang och anstängning" (nåt i den stilen). Det låter lite som ett informationsbrev inför ett militärläger, men härligt, äntligen får vi något att göra. I brist på sysselsättning har några klasskamrater startat föreningen FNSS (Freiburgs NovellSkirivarSällskap). Mycket bra initiativ. Dock var jag i Ulm i helgen och hade inte möjlighet att skriva någon novell, men jag får väl sätta igång med det imorgon. Eller hinner jag det? Jag har ju faktiskt 1,5 timmes undervisning.
I torsdags var jag på en konsert där några nya band från Freiburg spelade. Jag gick dit för att lyssna på ett av banden speciellt. Dem hade vi sett för några veckor sedan när de spelade ute på gatan i centrum. Mycket bra band, må jag säga.
På fredag flyttar jag ut ur mitt rum och jag håller nu på att packa för fullt. På måndag flyttar jag in i mitt nya rum, 200 meter bort. Det ska bli lite tråkigt att lämna min lilla oprasjungande matematiker som jag bor med nu, men mina nya medboende är säkert lika snälla och intressanta de.
Ja, det var min uppdatering av läget i Freiburg.

Liten tupplur

2009-02-06T08:51:00.001-08:00

Oj, hur gick det här till? Jag hade knappt sovit något i natt för att jag hade sådan nästäppa och sedan var jag tvungen att gå upp tidigt. Så när jag kom hem var jag lite trött, tittade på O.C. och bestämde mig sedan för en liten powernap, en liten. Jag somnade vid tre och hade satt väckarklockan på en halvtimma senare. Den halvtimman snoozade jag ju självklart förbi med råge tills mobilen fick nog och slutade väcka mig. Yrvaken vaknade jag upp nu fem minuter i sex och inser att det börjat bli mörkt ute. Men jag är ju fortfarande förkyld och kroppen tar väl helt enkelt det den behöver. Med tanke på mina insomningssvårigheter kommer det här nu att bli en lång kväll, men det är ju lördag imorgon så det kan kvitta.

Vinden vänder

2009-02-05T11:58:00.000-08:00

För några dagar sedan var allt fullkomligt kasst, meningslöst, urtråkigt... Ok, det är fortafande lite långtråkigt men jag har i alla fall en känsla av att det börjar vända nu och även optimismen börjar hitta tillbaka. Jag blev till och med lite glad när vi fick en uppsatsuppgift till filosofiundervisningen. Äntligen något att göra! I tisdags var jag på en jättebra konsert. Det var Dota-die Kleingeldprinzessin som spelade, en mycket bra tysk sångerska a la singer-songwriter. Jag har varit superdeppig för att jag inte fått tag på något boende till resten av tiden och efter att jag inte fick mitt drömrum som jag var och tittade på tappade jag lusten helt att leta efter något annat. Men idag fick jag ett rum i alla fall. En rar liten studentska från Kina ska hyra ut sitt rum här i Vauban och både hon och jag var överlyckliga över att jag kunde ta över rummet för några månader. Hon kunde ingen tyska så jag fick försöka staka mig fram på min bortglömda engelska, men till och med det gick över förväntan. Nu firar jag det hela genom att svulla glass och titta på Pearl Harbor på tyska. Jag råkade ut för en rejäl förkylning och måste stanna hemma och dricka förkylningste, men det gör mig inte så mycket, för nu är jag på bra humör igen.

Tillbaka i Freiburg

2009-01-30T05:28:00.000-08:00

Jaha, då var man tillbaka i Freiburg då. Nytt år och ny kurs. Det mesta är sig likt men en hel del är även annorlunda jämfört med förra terminen. Halva klassens medlemmar har lämnat oss för nya äventyr medan tre nykomlingar gör oss sällskap i det tyska studentlivet. Jag har bytt boende och bor nu en trappa ner i samma hus som förut, med en insnöad matematiker som sjunger opera när hon tror att jag inte är hemma. När jag första dagen kom hit fick jag en smärre chock. Det första som mötte mig var en stank av kompostsoppor och jag såg mig förundrat omkring i det gemensamma köket, 1,5 gånger två meter stort, som var fullbelamrat av skräp och disk. För att komma in i mitt rum var jag tvungen att kliva över petflaskor, tidningar och kartonger, vilka även ramlade in i rummet när jag öppnade dörren. Mitt rum var det inget fel på så jag tänkte ”ok, jag stannar en natt, sedan får jag hitta något annat”. Lite senare på kvällen kom min medboende hem och blev lika överraskad hon över att plötsligt inte vara ensam längre. Hon ursäktade röran och började genast göra rent i lägenheten tills den sken som solen. ”Åh, vad skönt”, tänkte jag. ”Då behöver jag inte flytta.” Sedan dess har allt fungerat prima. Här i mitt nuvarande rum får jag dock bara stanna till slutet av februari. Innan dess måste jag ha hittat ett nytt boende. Igår var jag och kollade på ett rum i en stor lägenhet som jag skulle dela med fem andra studenter. Lägenheten ligger i en gammal klassisk byggnad, precis i det området där jag vill bo. Både rummet och lägenheten var tipp topp och de som bor där verkade trevliga. Nu går jag bara och väntar på att de ska ringa mig och säga om jag får flytta in eller inte. Hoppas, hoppas, hoppas!

Den första veckan här var ganska jobbig. Den första tiden innan man kommer in i det hela är ju alltid lite ansträngande och nu med nytt boende och bostadssökande var det lite extra tungt. Redan den första dagen fick jag dessutom veta att jag kommit in på psykologprogrammet i Umeå och tankarna började irra runt i huvudet. Nu försöker jag ta mig igenom byråkratiskogen som omger den svenska universitetsvärlden och få mig mina psykologikurser tillgodoräknade så att jag kan börja i höst istället. Men skogen är tätare än Amazonas regnskogar och hipp som happ dyker en liten kontorsapa upp och kräver vidimerade studiebevis och tre år gamla kursplaner.
Nu ska jag gå ut och ta en tur på min nya kick-bike. Jag blev så trött på att gå den långa vägen till skolan att jag var tvungen att göra något åt saken. Så nu susar jag fram i svindlande fart samtidigt som jag förbannar den som bestämde att lägga kullersten i centrum. Mina fotleder är fulla av bulor och blåmärken men det är sånt man får stå ut med om man ska ta sig framåt. Och glöm inte det: ”Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke” (Sally).

Mellandagstristess

2008-12-26T08:37:00.000-08:00

Dagarna mellan jul och nyår, ja de så kallade mellandagarna, vad är de till för egentligen? Har man skilda föräldrar kan de ju användas som förlängning på julen så att barnen kan fira jul hos alla mammor och pappor och bonussyskon. Den senaste benämningen är tydligen stjärnsyskon. Men har man inte övergått till den nya, moderna, svenska familjen så är firandet redan avklarat den 24:e och dagarna efter jul drabbas i alla fall jag av en tristess som heter duga. Dagarna skulle även kunna användas till att träffa släktingar, som det var nästan exakt 364 dagar man såg senast. Det ska även jag göra. Men vad gör man av de andra dagarna? Jag går mest runt och äter upp julgodiset som blev över, läser lite i en bok jag fick i julklapp, tittar på "jul i kapernaum" på youtube och försöker komma på vad jag ska ta mig för. Idag tog jag en sväng på stan för att kolla in julrean, något jag vid närmare eftertanke kunde ha skippat. Det var tydligen fler än jag som drabbats av mellandagstristess för det var nästan fler människor i rörelse än den 23:e då alla fått sin lön och panikshoppar de sista julklapparna. Väl hemma igen var det åter dags att försöka komma på något att fördriva tiden med, men kom inte på något. Det kanske är det man ska göra i mellandagarna - ingenting. Så nu tänker jag gå göra ingenting.

Hemma igen

2008-12-18T12:21:00.000-08:00

Då var man hemma i Sverige igen då. Vad kan jag säga, det är inte så kallt som jag trott, inte så soligt som jag hoppats och lösgodiset är inte så gott som jag minns, men Ärla är sig likt. Konsum, eller jag menar coop nära, ligger kvar och bussarna går lika sällan. Eskilstuna är också som tidigare, förutom att det ploppat upp nya affärer här och där, gamla har försvunnit, flyttats eller byggts om. Jag hittar inte riktigt. Men människorna är de samma. Det hinner hända ganska mycket i centrum på fem månader. Eskilstuna är en så typisk svensk småstad. Alla tjejer ser likadana ut med färgat hår, konstiga frisyrer och det senaste småstadsmodet. Och killarna är likadana. Nu när jag varit borta ett tag märker jag dessutom hur gnälligt eskilstunamålet verkligen är. Det känns konstigt överhuvudtaget att alla pratar svenska. Nu måste jag passa mig. Jag har vant mig vid att kunna prata svenska hur högt som helst och om vad som helst utan att någon förstår mig. Men det är ganska skönt att kunna prata svenska också och kunna uttrycka sig som man vill. Igår var vi och handlade på Ica och då slog det mig; guuud vad dyrt det är! Man blir ju helt ruinerad av att äta mat. Tur att jag bor hemma hos pärona nu när jag är på hembesök. Än så länge är det bara jag och far hemma, men snart kommer resten av familjen hem från sina resor. Jag ser fram emot att träffa dem igen. Och kompisarna förstås. Nu ska jag äta en smörgås med bregott och ost som man hyvlar själv. Förstå vilken lyx!

Sektprovning

2008-12-03T13:31:00.000-08:00

Säger man Tyskland, tänker de flesta på öl, men få vet att Tyskland även är ett vinproducerande land av hög nivå. Freiburg ligger som jag säkert tidigare nämnt i Baden-Württemberg, Tysklands soligaste Bundesland. Många soltimmar och en bördig jord har gjort framförallt den västra delen av Baden-Württemberg till Tysklands viktigaste vinregion. Man behöver inte gå långt utanför Freiburgs stadskärna för att befinna sig mitt i vinodlingarnas vidsträckta, kuperade fält med vinrankor i långa rader. Vin från Baden är internationellt bekant och kan mäta sig med vinsorter från Frankrike och Italien. Speciella vinsorter från regionen är bland andra Weißer Burgunder, Grauer och Blauer Spätburgunder, Müller-Thurgau och rosévinet Weißherbst. Vad är då lämpligare än att göra ett studiebesök i en lokal ”vinkällare” där dessa viner produceras och skickas vidare ut i världen?

En knapp timme var vi tvungna att åka med s-bahn för att komma till den lilla staden Breisach, väster om Freiburg precis vid den franska gränsen. Efter en lite promenad kom vi fram till en gigantisk byggnad med stora bokstäver på den ena gaveln; ”Badischer Winzerkeller”. När vi kom in hälsades vi välkomna med varsitt glas sekt. I studiebesöket ingick dessutom, efter eget beslut, sektprovning.(För dem som inte vet det är sekt samma sak som mousserande vin.) Efter att ha sett en välkomstfilm och fått höra en sång som genast fanns på allas läppar, börjad rundturen i den enorma vinkällaren. Vår evigt leende guide berättade entusiastiskt om hur det går till när de röda och gröna druvorna blir till vin. De druvor som vi kallar gröna benämns för övrigt i en vinkännares mun inte som gröna, utan vita eller grå. Efter ytterligare ett glas sekt fick vi kliva in i ett litet tåg som tog oss genom de långa underjordiska tunnlarna där de arkiverade sina riktigt fina viner från 50-talet, medan smilfinken guidade oss via mikrofon och berättade vad vi kunde se till höger och vänster. Till slut kom vi fram till lagret och de löpande banden där vinet fylldes i flaskor, fick kork och etikett och sedan förpackades i kartonger. Ungefär fylldes sex flaskor i sekunden, vilket fick mig att undra över hur många flaskor som egentligen dricks på samma tid. När rundturen var slut fick vi slå oss ned i en sal vid ett bananformat bord där de två sista sektproverna serverades. Vid varje ny sort bad oss guiden att först lukta och känna efter om vi kunde urskilja doften av ananas, aprikos, honung, jordgubbe, smultron och alla andra dofter som skulle gömma sig däri. Vi tittade försiktigt på varandra men att alla såg lika frågande ut och undrade om det var fel på just deras luktsinne. Ananas eller inte, gott smakade det i alla fall. Vid bordet serverades vi även bröd, men det hjälpte inte. När vi var inne på det fjärde glaset märkte man markant att stämningen blivit annorlunda och att de flesta blivit fnittriga och röda om kinderna. Tur var det väl, att vår lärare och guiden inte förstod allt av det vi sa.Även jag fick höra att jag ju faktiskt har charisma. Det behövs bara lite bubbel för att locka fram den. När guiden tackat för sig blev vi lotsade till deras shop, där vi kunde införskaffa de fina vinerna om vi så önskade.Jag hade ställt så många frågor under rundturen att guiden kom fram och frågade om jag hade ett stort intresse av vin. Jag avfärdade det hela med att berättade att jag jobbat inom gastronomin och dessutom har en vinkännare till pojkvän. Han rekommenderade ett mastigt rödvin som får bli en tidig julklapp till Marcus. Fortfarande med stämningen på topp knatade vi tillbaka till tåget och åkte tillbaka till Freiburg. Det blev en lyckad utflykt och vi bestämde att nästa termin blir det vinprovning.

Vinterns första dag

2008-11-24T11:07:00.000-08:00

Nu har vintern kommit till Freiburg. Den gjorde i fredags sakta och försiktigt sitt intåg då det föll några lätta flingor som smälte så fort de nådde marken, men i lördags täcktes mark, träd och buskar av ett tunt, vitt täcke. Snön smälte till nästa dag innan jag hunnit göra en snögubbe. En bitande kyla stannade dock kvar som en påminnelse om att vintern har kommit för att stanna... och att jag måste införskaffa vinterskor och mössa.

Ton ab, Film läuft! Körkonsert i en tysk liten by

2008-11-16T04:46:00.000-08:00

Igår åkte jag iväg till Efringen-Kirchen, en liten ort med 7000 invånare söder om Freiburg. Där bor nämligen Hellen som jag träffade i Pannkakshuset på Föhr (se inlägget ”Hyggliga gäster” från augusti) och som jag sedan har haft lite mailkontakt med. Hon sjunger i kör och igår gick deras konsert av stapeln. Konserten hade som tema filmmusik och en av låtarna de sjöng var ”Gabriellas sång” från ”så som i himmelen”. Hellen berättade redan i somras att de skulle sjunga just den låten och bad mig att översätta några rader. Därför översatte jag texten till tyska och skickade den till henne. På den vägen är det alltså.
Eftersom Hellen höll på att repetera inför konserten när vi kom med tåget så blev jag och Maria hämtade vid stationen av Hellens man Klaus. Det var en lite märklig situation både för honom och för oss eftersom vi aldrig träffats förut. Vi var lite tidiga och åkte därför hem till Hellen och Klaus och drack en kopp te innan det var dags att bege sig till ortens gymnastiksal där konserten skulle äga rum. Att sitta och drick te med en helt främmande människa i dennes hem är kanske inte något man gör varje dag, men Klaus är en väldigt öppen och trevlig person och samtalet flöt på ändå och vi hade mycket att prata om.

När vi kom till konserten hade de dekorerat salen med diverse filmplakat och en liten scen var uppbyggd med två storbildskärmar på vardera sida. Körmedlemmarna och orkestern kom in på scenen, iklädda aftonklänningar och frack för att höja känslan av filmgala. Många bra stycken från mer eller mindre klassiska filmer framfördes. Naturligtvis fanns på programmet ”My heart will go on” och ”can you feel the love tonight” men även några låtar från gamla tyska filmer som jag inte kände igen och lite svängigare låtar från bland annat Shrek och Flashdance. Till alla låtarna visade de bilder från filmen på storbildsskärmarna, förutom när Gabriellas sång kom. Då dök helt plötsligt min översättning upp på skärmen. Det var roligt att höra deras tappra försök att sjunga på svenska och de var väldigt duktiga. Lite tyskt lät det kanske men det var ändå så att man förstod vad de sjöng.

I pausen blev vi presenterade för solisten Sandy, en mycket levnadsglad jazzsångerska från Amerika, som sprudlade av energi. Efter konserten stannade vi kvar en stund och jag fick träffa Hellen och några av de andra i kören. Tydligen hade Hellen visat min översättning för de andra för alla visste vem jag var och utbrast ”jaha är du som översatte ‘Gabriellas sång’”. Alla var väldigt intresserade av de två svenska utbytesstudenterna och jag fick lite mer uppmärksamhet än vad jag är van vid.

Sedan skjutsade Klaus och Hellen oss till stationen, varifrån vi tog det sista tåget hem till Freiburg. Båda två är otroligt trevliga och intressanta människor och jag hoppas att jag får tillfälle att träffa dem igen och lära känna dem lite bättre. Klaus har arbetat som lärare och Hellen är översättare, så jag tror att vi skulle ha mycket att prata om. Det är då inte vanligt att man blir så öppet mottagen av några man bara träffat lite kort en gång. Det var en otroligt trevlig och annorlunda kväll.

Vattenlik, döda katter och andra hemska ting

2008-11-06T09:37:00.000-08:00

Här firades det också Halloween förra veckan, och det ordentligt. En i klassen hade halloweenparty i sin korridor tillsammans med sina korridorare. Det var svårt att avgöra hur många som var där, men eftersom alla som bodde där hade bjudit in sina kompisar var det mellan 50 och 100. Det roliga var att de flesta hade ansträngt sig väldigt väl med utklädnaderna och med att se så kuslig och halloweenig ut som möjligt. För att ge några exempel fanns där en själmordsbombare, en död katt, två vattenlik, en mimare och en hel del häxor och odefinierbara kusliga väsen i svarta klädnader. Själv var jag utklädd till något som skulle kunnat liknas vid en modern tonårshäxa, men det var även någon som gissade på bordellmamma så jag låter det vara osagt vad kostymen egentligen föreställde. Min utstyrsel var mest en konsekvens av sista minuten-letande och då var det lättast att bara satsa på allt som var svart och rockigt.
Nästan hela klassen var där och tillsammans med en del andra utbytesstudenter utgjorde vi det internationella inslaget på festen. Efter ett tag gick vi vidare till en annan korridorsfest där vi tog över både musiken och dansgolvet och dansade in på sena timman till en massa skön svensk musik från youtube.
Klockan sju på morgonen blev jag väckt att någon ringde på min dörrklocka. Utanför ytterdörren stod en person med yvigt mörkt hår och ansiktet målat till hälften svart och hälften vitt. Det var lyckligtvis bara en av mina korridorare. Hon hade också varit på ett halloweenparty och gått hemifrån utan nyckel. I vanligt fall är hon ganska läskig, men hennes hiskliga ansiktsmålning gav henne på något vis ett mjukare och mindre skrämmande intryck än vanligt. Allt blir väl kanske mindre läskigt när det inte är på riktigt.

Ti däj Lovisa

2008-11-05T07:46:00.000-08:00

Hämma har ja än kompis som järna kallar säj språkpolis, å dä mä rätta, för hon ä väldigt duktig när dä kommer till allt som har mä språk att göra, till äxämpel rättstavning. Tidigarä brukadä dä allti va hon som koräkturlästä mina upsatsär å liknandä och ja måste väl ärkänna att hon brukadä hitta ändel stavfel. Dä räcker tydligän inte mä att fly landä. Nu fortsätter hon med att påpeka alla stavfel i mina blogginnlägg åxå. Män ja ä intä arg för dä. Dä ä ju faktiskt bara bra. Därför ägnar jag dätta blogginlägg på äskilstunamål min kära vän Lovisa och tackar för all jälp med stavningskåntråll.
Varför äre så viktigt att stava rätt egenligän? Å varför stavar vi så kånstigt på svänska. Dä finns ju massa ord som intä alls stavas som de låtär (speciällt intä om man kommer från Äskilstuna). Ja kan ibland tycka att dä ä dax för än stavningsreform för dä svänska språkä. Fast bara när ja själv stavar fel. Annars håller ja mäj ganska konsärvativ närä kommer till språkliga fråger. Dä tyska språkä reformeras lite hipp som happ, nåra gångär om årä om dä behövs. Därför ä dä väldigt lätt att stava på tyska, för att det ofta stavas precis som dä låtär. Däremot ä dä väldi stor skillnad mellan tyskt tal å skriftspråk närä kommer till grammatik å ordval, å dä kan ju va lite förvirrandä ibland. Män huvudsaken ä väl att vi förstår varann. Äller va säjer ni?

En helg i Tysklands tyskaste hörn

2008-11-03T11:49:00.000-08:00

Vad är väl tyskare än Bayern? Det är från detta Bundesland som de flesta fördomar över Tyskland och tyskarna härstammar. Nämner man orden korv, öl, Oktoberfest, Lederhosen och Dirndl (en sådan där puffärmig landsdräktsliknande klänning) för en tysk så suckar han och berättar urskuldande att nej det är inte tyskt, det är bayerskt. Korv (närmare bestämt 700 olika sorter) äter man visserligen mycket i hela Tyskland och öl dricks det en hel del även i norra Tyskland, men till tyskarnas försvar måste faktiskt sägas att lederhosen och oktoberfest är något nästan uteslutande hör till Bayern. Visst kan man få syn på ett par lederhosen även uppe i norra Tyskland, men då är det med all säkerhet en bayrare som efter noggrant övervägande vågat sig utanför Bayerns gränser. Varför skriver jag allt detta? Jo, för att jag nyligen var där och insöp den äkta tyska atmosfären och beskådade alla fördomar med egna ögon.

Jag och Marcus kom fram till Hausham, en liten urbayersk by söder om München, på fredagskvällen. Där bor nämligen hans gudföräldrar, hos vilka vi ämnade tillbringa helgen. Som i vilken bayersk by som helst låg de vackra, bastanta trähusen med sina inbyggda balkonger slumpmässigt utspridda, vilket ger känslan av grannskap och lantliv. I Bayern är det alltid kallare än i resten av Tyskland och på natten gäller det att ha tjocka tecken för att det inte ska växa istappar från näsan. När man drar undan gardinerna på morgonen ligger fortfarande dimman kvar som ett täcke över landskapet.

På lördagen åkte vi till München och kände på lite storstadsatmosfär. Det blev lite slumpmässigt strosande förbi ”Unser lieben Frau Kirche” (Notre Dame) och rådhuset på vilkets torg en skicklig mimare underhöll en växande publik och skämtsamt gjorde narr av lyckligt ovetande turister.
Sedan bar det av mot den engelska parken med ett stopp i Münchens universitetshus.
Det var där syskonen Scholl spred ut antinazistiska flygblad vilket ett minnesmärke påminde om. Engelska parken var mycket vacker och som gjord för en sakta promenad eller en balansgång på ett litet räcke utmed promenadstigen.
Vi stannade till vid ett litet eko-café mitt i parken och drack ekologisk choklad. Eftersom vi är vegetarianer båda två blev det ingen korv den här gången, men Marcus drack i alla fall en öl på ett café medan vi väntade på tåget tillbaka, och jag blev serverad choklad av en servitris iklädd en modern svart-rosa dirndl.

Eftersom Hausham ligger vid alperna passade det väldigt bra att göra en liten bergsvandring på söndagen. Den kraftiga lutningen gjorde andningen ansträngd men den vackra utsikten från toppen var utan tvekan mödan värd. Man såg bergstoppar i alla riktningar och långt borta antog de en dimmig blå nyans.
På söndagskvällen återvände vi till Ulm och dagen därpå var jag hemma i Freiburg igen. Jag måste säga att Bayern verkligen är en del av Tyskland som jag vill se mer utav och bayrarna är ju inte mindre intressanta de heller.

Dagens händelse: inlåst i klassrummet

2008-10-21T07:29:00.000-07:00

Idag visade det sig att det straffar sig att vara långsam. Efter undervisningen gick jag på toaletten, medan de andra lämnade klassrummet och gick ut i förväg. När jag kom ut var dörren låst. Läraren hade viss också gått därifrån och låst dörren efter sig. Jag hörde hur någon spolade på den andra toaletten och en klasskamrat kom ut, helt ovetande om situationen vi nu befann oss i. "Vi har visst blivit inlåsta", sa jag. "Va, är dörren låst?" utbrast Sofia. Vi försökte banka på dörren för att se om de andra och förhoppningsvis läraren fanns kvar på andra sidan, men ingen svarade. Då började vi undersöka möjligheterna att ta oss ut genom fönstret. På ena sidan av klassrummet är det cirka fem meter ner till den asfalterade parkeringsplatsen utanför. Det kändes inte riktigt som ett alternativ. På andra sidan är det dryga två meter med buskar och gräs nedanför. Lite mer lockande. Genom det fönstret fick vi även syn på våra andra klasskamrater ute på gatan och efter mycket ropande kom de till vår undsättning. Efter att ha försökt få tag på läraren, som inte svarade, och den i klassen som har nyckel till undervisningsrummet, men som låg hemma i maginfluensa, insåg vi att fönstret var vår enda utväg, både bildligt och bokstavligt. Vi fick lägga oss på mage och hasa oss utför kanten och med hjälp från andra sidan landade vi smidigt på marken utanför. De förbipasserade gav oss undrande blickar och frågade sig nog vad vi var för en konstig skara inbrottstjuvar. Det öppna fönstret kunde vi inte göra någonting åt, men som tur var gled det i alla fall igen så att det inte syns lång väg att det är öppet. Jag var mest glad över min nyvunna frihet och att jag inte behövde tillbringa natten i klassrummet.

Hur lång kan en dag vara egentligen?

2008-10-18T11:57:00.000-07:00

I torsdags var den längsta dagen jag varit med om på länge. Med tanke på allt den innehöll känns det som att det lika gärna kunde ha varit tre dagar intryckta på ett datum. Annars brukar det ofta kännas som att tiden bara försvinner iväg utan att man hinner med att göra något alls innan det är dags att förbereda sig för nästa dag. Också finns det ju de dagarna då tiden tycks gå baklänges och man bara sitter och väntar på att något ska hända och att tiden är alldeles överflödig för det man egentligen har att uträtta. Denna torsdag passar inte in på någon av dessa beskrivningar. Den var otroligt lång samtidigt som allting gick väldigt fort och den var väldigt innehållsrik.

Den började med undervisning som vanligt, men sedan kom en svensk studentska och ville intervju oss för Uppsala Nya Tidning. Samtidigt träffades vi som vill fortsätta med B-kursen tillsammans med en av våra lärare på ett café och diskuterade nästa termin. Tidigare hade han nämnt att det fortfarande finns möjlighet att studera vid Freiburgs universitet eftersom den tyska terminen inte har börjat ännu. Han ringde ett samtal till en som har hand om Erasmusstudenter här och en timma senare befann jag mig vid universitetets rektorat där jag blev inskriven som student med Erasmusstatus vid universitetet, med germanistik och teologi som ämnen. Jag som bara tänkt informera mig om möjligheterna var hel plötsligt inne i systemet innan jag riktigt själv visste vad som hänt. Men allt var lite för bra för att vara sant. Jag fick ringa från deras telefon till Sverige för att höra mig för om Erasmus-stipendiet. Då tog den svenska byråkratin över. Nej, jag får inget stipendium eftersom jag skulle ha sökt i mitten av september. Det spelar ingen roll att det finns platser kvar och att det inte är några andra som sökt, en regel är en regel och till skillnad från det tyska språket finns det inga undantag. Eftersom jag har Erasmus-status får jag fortfarande studera här utan att betala terminsavgift, men det blir ändå en del utgifter som ett stipendium skulle ha varit bra att täcka med. Mitt nästa steg om jag väljer att studera här är att gå till institutionerna i fråga och välja ut passande kurser. Det försökte jag göra men det var så krångligt att jag sköt upp det till på måndag när jag hunnit tänka över det hela.

Därefter åkte jag hem, fyllde hastigt på den skrikande magen och drog på mig min mest kulturella utstyrsel; kjol, vinröd polotop och väst och en handbroderad sjal som punkten över i. Varför? Jo, jag och några klasskamrater hade bestämt oss för att gå på teater. Tidspessimistisk som vanligt sprang jag till spårvagnen och därifrån till teatern för att sedan inse att jag hade gott om tid. Teaterstycket vi såg, Berlin Alexanderplats, bygger på en bok med samma namn skriven av den tyska författaren Döblin. Det var väldigt… intressant. Ja, intressant är ordet. Det var typiskt tyskt med mycket blod, naket och skrikande. Jag kan inte säga att jag hängde med i dialogen, men jag förstod handlingen efter att ha läst om den på Wikipedia, och det var ju ändå trevligt att gå på teater och insupa den kulturella atmosfären. Efter den drygt tre timmar långa föreställningen gick vi till ett favoritställe för att dricka ett glas vin, diskutera det märkliga vi nyss sett och bara ha det trevligt.

Det blev en sen kväll och det var svårt att somna med anledning av allt som skulle bearbetas. När jag väl somnat ringer Marcus klockan halv fem och därefter var jag tvungen att försöka somna om igen vilket inte lyckades med. Då var det lika bra att utnyttja tiden så jag försökte undersöka vilka kurser jag kan läsa vid universitetet. Tillslut kom i alla fall John Blund och strödde sand i ögonen, och jag måste medge att en hel del fanns kvar under fredagens grammatiklektion.

Sverige tar plats i tyska nyhetssändningen

2008-10-15T11:07:00.000-07:00

För fem minuter sedan dök helt plötsligt Reinfeld upp på åtta-nyheterna här på min lilla TV. Det handlade om den omtalade världskrisen och Reinfeld berättade att Sverige funderar på att övergå till euro. Man missar så mycket av det som händer där hemma när man inte är där. Precis innan fick sig Angela Merkel som vanligt en liten pik med anspelan på sin dialekt och sitt uttal. "Aldrig förr var Riksdagen så fullsatt och Merkel talar tydligt." Vad har tyskarna emot Merkel egentligen?

Varför blev jag pusselläggare?

2008-10-14T07:30:00.000-07:00

15: e oktober och 15: e april, det är två datum som alltid skapar lite lätt ångest hos mig och ofta flera veckor i förväg. Varför? Jo, det är ju då man ska skicka in sin studieansökan för kommande termin. Man skulle kunna inbilla sig att det blir mindre ångestfyllt för varje gång, att det bara är första gången man inte riktigt vet vad man ska söka och att man sedan gjort sitt val så att det därefter bara flyter på av sig självt. Så kanske det är om man läser till en yrkesexamen då det redan är klart vilka kurser man ska läsa de kommande tio, tolv terminerna. Men för oss som inte lyckats välja en sådan konkret utbildning utan måste skrapa ihop våra poäng termin för termin och sedan pussla ihop det till en skev bild fastän pusselbitarna inte alltid passar så bra ihop. En bild som vi sedan ska visa för en arbetsgivare och försöka övertyga denne om att det inte är någon slags ultramodern konst utan att det faktiskt finns ett motiv där om man bara vänder lite på skapelsen. En studievägledare sa en gång att i och med att jag valde att läsa samhällsprogrammet på gymnasiet hade jag automatiskt skjutit upp mitt yrkesval tre år. Det är så jag känner att jag gjort nu också. Väljer man att läsa kurser istället för ett yrkesprogram har man samtidigt skjutigt upp valet av yrke till nästkommande termin och terminerna därefter. För varje termin kommer man dock närmre det definitiva, slutgiltiga valet och det blir hela tiden svårare att byta riktning. Det är lätt att säga att jag börjar med den här A-kursen och så får vi se vart det leder. Man har chansen att välja om och börja om med något annat. Men sedan är det dags att välja på riktigt och bestämma sig för vad utbildningen ska leda till. Varför är det så svårt? Ska inte en utbildning öppna dörrar och skapa nya möjligheter? Jag känner bara att jag för varje val stänger en dörr och att vägen bara blir smalare och smalare. När jag hade läst klart C-kursen i psykologi hade jag fortfarande en hel del dörrar öppna och ganska många vägar låg fria. Men i och med mitt val att läsa tyska finns det helt plötsligt bara en dörr kvar som inte är reglad, dörren till lärarrummet. Har jag valt att bli lärare nu? Om jag inte väljer att fortsätta med tyskan så kan jag fortfarande styra om och säga att språk är ju aldrig fel. Det var värt att lägga en termin på det. Men om jag fortsätter är jag fast. Därefter är det kört. KÖRT! Rakt in i skolgårdens bollplank!
Därför avskyr jag den 15: e oktober.

Vilse i Schwarzwald

2008-10-11T20:00:00.000-07:00

Vad är ett måste om man bor i mitten av Schwarzwald? Äta Schwarzwaldtårta säger ni? Nja, kanske det, men jag tänkte mer på att Schwarzwald erbjuder en fantastisk natur med berg och skog som bara väntar på att bli utforskad. Därför begav jag mig tillsammans med åtta av mina klasskamrater ut på vandring.
Bara tio minuters promenad hemifrån börjar det luta uppför och skyltarna mot Schönberg leder oss upp på det närmst belägna berget. Vi känner hur andningen blir ansträngd och hur det spänner i vaderna när vi knatar uppåt, men det är inte värre än att man samtidigt kan sjunga den tyska versionen av "vi går över daggstänkta berg, fallera". Redan i början går vi förbi vinodlingarna och äppelträden och kan plocka på oss lite färdproviant. Lite längre fram passerar vi ett majsfält och passar på att ta lite bilder inne bland bladen.
När vi kommer upp lite högre och utsikten över staden och dess omgivning börjar ge sig till känna upptäcker vi att vi valt den perfekta tiden för vår vandring. Träden har precis dragit på sig sin höstklädnad och vart man än vänder blicken lyser röda och gula nyanser. Det blir många stopp för att försöka fånga skönheten på bild. Dessutom är vädret helt underbart. Himlen är blå ovanför trädtopparna och solen värmer härligt. Till slut kommer vi upp på toppen där vi först bara står och njuter av den underbara utsikten. Vandringen har dock väckt vår aptit och vi slår oss ner i gräset och plockar fram vår matsäck. Efter att vi fyllt våra magar och bara suttit och njutigt av lugnet och tystnaden ett bra tag börjar några i sällskapet bli otåliga och vill påbörja vandringen hemåt. Efter ett par "bara fem minuter till" packar vi ihop och börjar knata nerför berget igen. Att ta sig hem visar sig dock vara lite svårare än att ta sig upp och vi upptäcker halvvägs att vi nog kommit lite vilse och får gå tillbaka en bit för att komma på rätt spår igen. Även vandringen tillbaka erbjuder vacker natur och vi får även tillfälle att hälsa på några kossor som står och betar i en hage.
Eftersom vår lilla omväg drog ut på tiden börjar det skymma och plötsligt har bergen och vinplantagen förvandlats till ett kusligt landskap med månen som stämningsfull ljuskälla.Vi går även förbi ett krucifix som bildar en spöklik siluett mot den röda himlen. Marken planas ut mer och mer och snart går vi på asfalt istället för grusväg och vinplantorna byts ut mot bostadshus. Efter drygt sex timmar i Schwarzwalds skog kommer vi tillslut hem igen, trötta och utmattade men väldigt belåtna med eftermiddagens utflykt.

Dagens tips

2008-10-11T03:30:00.000-07:00

Om ni har druckit vin och får för er att gå in till stan, titta då rakt fram och prata inte med någon för gör ni det kan det hända att ni går in i en lyktstolpe.

Då var det roliga över

2008-10-09T18:37:00.000-07:00

Nu är den så kallade grammatiktentan avklarad. Som vanligt hade jag lagt ner alldeles för mycket tid på att plugga. Så svår var den faktiskt inte, mer som ett lättare gymnasieprov. Den tiden jag ägnade åt att lära mig "der, die, das" och böja starka verb kunde jag ha använt till något vettigare, till exempel att undersöka orsakerna till varför genitivet är en utrotningshotad filur i det tyska talspråket och varför dativet ständigt ökar sin sympati hos den tysktalande befolkningen. På måndag ska vi ha valt ett projekt som ska vara klart i slutet av terminen. Om läraren tror att jag kan lyckas fylla tio A4 ska jag nog välja temat "Die Rettung des Genitivs" (genitivets räddning). Egentligen ska projektet ligga inom ramen för realia på den här kursen, men jag har faktiskt ingen lust att skriva om tyska korvsorter eller den tyska ölkuluren. Berlinmuren och Tysklands delning känns också lite sluttjatat. Kanske man skulle skriva om delningen av Österrike. Den har man ju inte läst så mycket om. Ett annat alternativ skulle förstås vara att skriva om CSU:s stora valförlust i Bayern för ett par veckor sedan. Någon som har ytterligare förslag?

Semester på Föhr

2008-10-08T14:47:00.000-07:00

Igår kom jag hem till Freiburg igen efter en helt fantastisk helg på Föhr. I torsdags kväll bar det av från Ulm upp mot andra sidan Tyskland. Efter att lagt de dryga 90 milen bakom oss kom jag och Marcus fram till Föhr på fredagsmorgonen. Större delen av dagen gick åt till att återhämta sig efter nattens färd, men sedan blev det en promenad vid stranden och på kvällen ett återbesök på vår gamla bar Black Pearl. Innan dess hann jag säga hej till de gamla kollegorna på pannkakshuset. De flesta av dem fanns inte kvar utan hade lämnat ön för säsongen precis som jag, Anna och Paulina, men det var trevligt att träffa de som fortfarande är där och kämpar på med pannkakorna.
På lördagen kom även Paulina till ön och hon stannade till söndagen. Det var jättekul att se henne igen och höra om hur hon har det som aupair i Hamburg. Vi tog med oss hunden Pablo och gick långa promenader. Även om det regnade lite var det väldigt behagligt ute. Föhr hade naturligtvis också förändrats nu till hösten och överallt lyste träden i höstens röda nyanser. Det var väldigt lugnt nu när alla turister lämnat ön åt öbona. Visserligen var det långhelg med anledning av den tyska nationaldagen i fredags och det hade ändå varit fullt upp i restaurangen, men annars är det nu en helt annan stämning på ön. På kvällen satt jag och Paulina i familjen Prinzens fina vardagsrum med en varsin kopp te framför en brasa i den gamla svenska kaminen samtidigt som stormen röt utanför fönstret. Herr Prinzen visade gamla foton och berättade om sitt liv innan pannkakshuset.
För mig blev det en riktig semesterhelg med näst intill maximal återhämtning. Jag kastade några blickar då och då i mina grammatikpapper men annars ägnades tiden åt att strosa runt och göra ingenting, äta gott (pannkaka, tårta och glass från restaurangen och dessutom en riktig lyxfrukost på söndagmorgonen) och umgås med härliga människor. Det var trevligt att träffa herr och fru Prinzen igen. De är båda så otroligt trevliga och jag känner mig hela tiden välkommen och hemma när jag är där. Den här gången var jag ju där som gäst i huset så det var lite annorlunda mot i somras. Det kändes väldigt lyxigt att bara kunna vara där utan att vara den som ska passa upp på restauranggästerna och springa med pannkakor hit och dit. Lite kliade det i fingrarna måste jag erkänna och det var nära att jag gick fram till de nya gästerna för att hälsa dem välkomna och visa dem till ett ledigt bord.
Vi hade egentlige tänkt åka hem på söndagen men Marcus var förkyld och den långa bilfärden fick skjutas upp en dag. Det hade jag dock inget emot. En dags mer semester skadar ju inte. På måndagseftermiddagen kom vi iväg i alla fall och jag körde den första sträckan innan vi kom ut på autobahn. Det utgjorde bara en liten del av hela resan så någon enorm insats var det kanske inte. Dessutom var det nog mer ansträngande för Marcus att sitta bredvid när jag körde än att själv sitta bakom ratten och han tog utan övertalning över körningen så att vi kom fram helskinnade till Ulm. Sent på natten kom vi fram och sedan var jag tvungen att gå upp klockan fem för att hinna med mitt tåg till Freiburg och den väntande undervisningen i tysk kultur. Nu känner jag mig laddad med nya krafter så att ta i tu med grammatikpluggandet inför tentan på fredag.

Tre månader och en dag

2008-09-29T11:03:00.000-07:00

Idag kom jag hem efter en trevlig helg i Ulm. Jag hoppade över dagens grammatik och fonetiklektion. De ger ingenting i alla fall. Nu har jag varit borta i precis tre månader och jag har märkt att en viss hemlängtan börjar smyga sig på lite smått. Ibland står den bakom ett hörn och trycker för att hastigt hoppa fram och ropa bu och ibland smyger den sakta efter mig, håller sig på avstånd men är ändå närvarande. Hittills har jag faktiskt inte haft någon hemlängtan alls, men det är väl för att det hela tiden har hänt så mycket. Tiden på Föhr var så underbar att det överhuvudtaget inte fanns någon anledning att längta hem. Här i Freiburg händer det också saker hela tiden men det är ändå en annan känsla att vara här. Nu när studierna satt igång med lektioner och prov är det tydligare skillnad mellan vardag och helg och semesterkänslan har lagt sig. Vardag, vardag, vardag och ändå är det inte som hemma. Det skulle vara skönt att bara kunna åka iväg till friskis och gå på ett brädpass (inte behöva leta upp ett nytt gym som man aldrig hört talas om), ringa hem och prata med dem där hemma och bara kolla läget (utan att behöva känna att det gräver ett djupt hål i plånboken), sätta sig i soffan med en skål popcorn och kolla på film med Lovisa. Bara sådana vardagliga saker som inte kräver större planering eller tankeverksamhet. Ibland är det skönt när allt är välbekant.

Tema skylt

2008-09-20T14:57:00.001-07:00

När jag åkte tåg från Ulm stannade tåget bland annat i Himmelreich (Himmelriket)

För alla svenskar som läst tyska kan den här skylten verka lite förvirrande. Chen är nämligen en dimunitivändelse som änvänds för att förminska ett ord. Till exempel blir av Bär (björn) Bärchen (liten björn).

Detta betyder "Snälla, konsumera inte på trappan". Vad som inte ska konsumeras framgår inte.

Risotto och pannkakstårta

2008-09-20T14:43:00.000-07:00

Efter att ha spelat ytterligare en fotbollsmatch träffades vi i går kväll nästan hela klassen här i Vauban och lagade risotto tillsammans. Det hela avslutades med pannkakstårta för att fira tre av klasskamraterna som fyllt år. I födelsedagsprecent fick de varsin Ritter-sport och varsitt kinderägg. Både risotton och pannkakstårtan smakade utsökt även om syltgrädden hade en förmåga att flyta ut lite. Efter att ha jobbat två månader på ett pannkakshus såg alla det som min självklara uppgift att steka pannkakorna (även om jag ju faktiskt tillhörde servicepersonalen och aldrig rörde ett finger i köket).

Utflykt till chokladens men inte glassens land

2008-09-20T12:26:00.000-07:00

Freiburg ligger bara en knapp timme med tåg från den schweiziska gränsen och staden Basel precis på andra sidan är därför ett utmärkt utflyktsmål för en grupp svenska tyskastudenter som vi. Idag på morgonen kom vi fram med regionaltåget till Basels huvudstation, i alla fall hälften av gruppen. Resten hade glömt passet hemma och vågade inte lämna EU-området och därmed riskera problem med schweiziska gränskontrollanter. De tog tåget en timma senare istället och vi andra passade på att gå till turistbyrån och kolla upp vad man kan tänkas hitta på i en stad med 166 000 invånare. Naturligtvis var det ingen som kollade våra pass. Medan vi väntade på de andra gick vi en runda i den gamla delen av staden och tittade in i katedralen, även denna till vissa delar täckt av byggställningar. När de andra väl kom bestämde vi oss för att mjukstarta dagen med en fika, men eftersom de finns många viljor i en grupp om tolv personer splittrades gruppen i en McDonalds-grupp och en leta efter ett mysigt café-grupp. Jag och mina medletare hittade tillslut ett café som visserligen inte levde upp till myskriteriet men som i alla fall serverade kaffe och varm choklad. Den något otrevliga och långt ifrån servicemindade servitrisen var en ytterst intressant person och samtalsämne. Vår beställning tog hon upp i fyra omgångar (vi var fem personer) eftersom hon inte orkade vänta på att alla skulle bestämma sig men ändå ville få det snabbt avklarat. Hon råkade förväxla min kopp Milchkaffee med Marias varma choklad och eftersom jag direkt häller i hela min påse socker i den ytterst lilla koppen får Maria dricka någon sorts sockerblandning med chokladsmak. Därefter hade vi tänkt åka till ett konstmuseum lite utananför centrum. De andra, som hade koll på hur man tog sig dit, hade åkt i förväg så där stod vi utan att veta riktigt vart vi skulle. När vi inte lyckades komma underfund med hur biljettautomaten till spårvagnen fungerade och vi dessutom inte hade några schweiziska mynt att mata den med övertalade vi oss att vi nog ändå var mer sugna på att gå på museet för modern konst som låg inom gångavstånd. På vägen dit hann vi med att leka lite Sound of music i en pelargång (scenen där familjen von Trapp gömmer sig för nazisterna i nunneklostret) och se lite mer av gamla staden.Museet var däremot lite av en besvikelse. Fyra våningar låter visserligen som ett museum som skulle kunna rymma en del, men då mer än varannan vägg är tom och hälften av konsten snarare borde kallas konstighet och består av två korsade streck eller en skrothög (och jag är ändå ett fan av modern konst) kan jag nog säga att jag besökt bättre museer.
Hungriga efter så mycket kulturell aktivitet satte vi oss på en gräsfläck och hade picknick. Jag, Maria och Erik avslutade utflykten med att strosa runt ytterligare lite i stadens äldre del med mysiga små gränder kantade av vackra och pittoreska hus med vackra dörrar. Vi var nog alla lite trötta för skämten blev mer och mer flamsiga och vi började inse att det var dags att åka hemåt. Ytterligare ett syfte med strosandet var att hitta ett ställe att köpa glass på men efter att mer eller mindre direkt ha letat i över en timma började vi inse att schweizarna inte kan vara ett glassätande folk. Det enda vi hittade var nämligen en liten dold glassdisk som sålde ohyggligt dyr (även med schweiziska mått) bioglass. Vi bestämde oss för att glass var något vi fick göra hemma istället. Och det gjorde vi. Hemma i Vauban ligger nämligen ett café som vi inte hade besökt ännu men som visade sig ha öppet och där kunde vi köpa vår efterlängtade glass. Den här gången blev det för min del kanel och giotto, båda väldigt goda. Först ville jag ha choklad och peppar-smak, men servitrisen avrådde mig och gav mig ett smakprov och efter det tänkte även jag om. Med god glass på ett mysigt café fick så den mycket lyckade dagen även ett trevligt avslut.

Vart tog hösten vägen?

2008-09-19T04:58:00.000-07:00

Vad har hänt sedan sist? I fredags kom Marcus hit och vi hade en trevlig helg här i Freiburg. Det regnade visserligen konstant så det blev inte mycket tillfälle att visa honom staden utan vi slappade mest, men det gjorde inget för han var förkyld och jag var tvungen att plugga inför mina första två tentor. Det där med konstant regn är tydligen något jag får vänja mig vi här, för bergen runt omkring fångar upp molnen och när de väl håvats in så ligger de som ett täcke över staden tills varje droppe är fallen. På lördagskvällen tog min ”korridorare” Elsarbe med oss till två uteställen inne i stan. Det ena var ett riktigt trevligt ställe med trevliga men alternativa människor. Hälften av dem hade dread locks, vilket för övigt verkar vara ganska vanligt här. På söndagsmorgonen åkte vi till Ulm. Helt plötsligt hade det blivit jättekallt ute. Så fort vi kom utanför dörren sa vi båda två ”nu är det höst”. Ni vet den där bestämda känslan man får den första höstdagen, när det luktar annorlunda och man vet direkt att nu är sommarens varma dagar förbi och farbror Frost är på intåg. Men vintern brukar dröja. Det brukar finnas någonting däremellan som kallas höst då vädret skiftar från dag till dag, men det inte riktigt är så kallt att man måste plocka fram mössa och vinterjacka (vantarna har varit på sedan länge). Den tiden kom inte här. Det blev svinkallt på en gång. Inte ens löven har hunnit blivit röda. Nåja, det var nog bara som det kändes först. Det kommer nog några höstdagar också hoppas jag. Freiburg ska ju ändå vara Tysklands soligaste stad och med sol kommer förhoppningsvis värme.
Nu har jag haft mina första två så kallade tentor. Jag skulle nog mer vilja kalla det gymnasieprov. Det ena var ordkunskap och det andra realia. Fattades gjorde den seriösa och vetenskapliga kurslitteraturen, tentaångesten, tentasalen, tentatanterna... Vi behövde ju inte ens visa legitimation! Men det kanske är så när man studerar språk. Det känns inte alls som att jag studerar, mer som att jag har hoppat tillbaka till gymnasiet. Fast det är ganska trevligt det också. Det var längesedan jag hade lektioner där läraren frågar ut eleverna och man får läxor till nästa gång. Nästa vecka börjar grammatikundervisningen. Som jag har längtat!

Glass i stora lass

2008-09-11T13:22:00.000-07:00

På Föhr åt vi kanske i genomsnitt 1,3 glassar om dagen. Nu känner jag att det nog var lite väl hårt mot kroppen att överge en sådan något överdriven komsumption utan att trappa ner gradvis. Abstinensen är ganska hög, men då är det ju i alla fall tur att jag bor i en stad där det finns minst ett glasskafé eller en kulglassdisk per gatukorsning. Hittills har jag hunnit prova gass med smak av; Tiramisu, hasselnöt, Amaretto, Toblerone, någon chokladig med nötter, Kiwi, Amarena-körsbär och säkert fler som jag glömt. Imorgon ska jag nog prova drakfrukt och jämföra om den är lika god som på Pannkakshuset. På tal om Pannkakshuset och när jag ändå är inne på glassområdet så har jag ju glömt att presentera min tio-topp-lista över mina favoritglassar bland Pannkakshusets alla hemmagjorda och himmelskt goda glassorter. Här kommer de:

Schoko-Minz
Nougat-plit
Hazelnuss (hasselnöt)
Amarena-kirch (Amarena-körsbär)
Joghurt-Kirch
Schoko-kokos
Drachenfrucht (drakfrukt)
Banane-split
Walnuss (valnöt)
Multifrucht

Fussball på hög nivå

2008-09-10T14:03:00.000-07:00

Idag efter dagens lektion i kulturvetenskap och rundvandring i staden, spelade vi fotboll, vi kursare på Tyska-A. Den första matchen spelades mellan de olika studentområdena, alltså vi som bor i Vauban mot de som bor i området Händel. Våra nya gruppnamn är dock Sarajevo Bloods och Westside Freiburg (även fast vi kom på att de bor i den östra delen av staden). Sarajevo Bloods ledde med fyra noll efter drygt en halvtimmas spel när någon sa "första mål vinner" och fem sekunder senare gör Westside Freiburg mål och tar hem segern. Nästa match utkämpades mellan de som är födda 1989, vilket är hälften av klassen, och den äldre skaran som bestod av personer födda innan Berlinmurens fall. I vardera laget deltog rättvist även en tysk fotbollsspelare, i jämförelse med oss riktiga proffs, som varit åskådare till den första matchen efter att ha blivit bortfösta från planen. Det blev en jämn match med många målchanser och fina insatser från bägge lagen, men till slut tog åldern ut sin rätt och tonåringarna slutar som segrare med fyra mål mot tre.

Labyrintbibliotek

2008-09-10T13:42:00.000-07:00

Igår satt jag och pluggade på universitetsbiblioteket. Det finns en massa trevliga läsplatser och det var lugnt och tyst, vilket gör det till en alldeles utomordentlig plats att studera på. Däremot är biblioteket helt vansinnigt stort med flera våningar som man når med hiss. För att komma in i lässalen var jag först tvungen att lämna in min väska och ta alla mina böcker i händerna. Även våningen som jag befann mig på, en kombinerad lässal och bibliotek, var helt gigantisk och de många bokhyllorna bildade något som snarast liknade en labyrint. Jag skulle bara gå på toaletten och lämnade därför mina saker vid min plats. Det skulle jag dock vid närmare eftertanke låtit bli. Inte för att man behöver vara rädd för att bli av med dem utan för att det finns en stor risk att inte hitta tillbaka. I närmare tio minuter irrade jag runt bland bokhyllor och läsande studenter i sökande efter min plats och mina saker. Jag var precis på väg att gå tillbaka till informationsdisken och än en gång fråga efter hyllan för svensk-tyska ordböcker, för att därifrån kunna orientera mig, när jag plötsligt fick syn på den kurpulenta dam som suttit bredvid mig. Lättad satte jag mig tillrätta och fortsatte läsandet.

Ankommen i Freiburg

2008-09-05T09:14:00.000-07:00

Efter att ha pratat om att åka till Freiburg i två år har jag äntligen kommit hit. Det var ändå inte ett lätt beslut men jag känner redan nu att jag kommer att trivas. Hittills har det mesta gått som på räls (ja det kan man ju verkligen säga eftersom tåget hit från Ulm tog fyra timmar. I måndags fick jag adressen och nyckeln till mitt nya boende. Jag hade innan dess ingen aning om var eller hur jag skulle bo så det var riktigt spännande. Det visade sig att jag och mina kursare är uppdelade på två studentområden och att alla bor i små studentkorridorer. Jag och nio andra bor i Vauban, ett gammalt franskt kvarter. Det finns inte minsta tillstymmelse till system här bland husen, ungefär som systemet för Flogsta låghus, så vi fick leta ett bra tag innan vi hittade rätt. För att komma till mitt hus måste man först gå förbi ett litet område som jag kan tänka mig påminner om Kristiania. Det är små skjul och kojjor och färgglatt målade hus där det bor en massa hippifolk. Mitt hus däremot ser ut som vilket svenskt bostadshus som helst. I samma hus, fast inte i samma korridor, bor två av mina kursare och i huset mittemot bor ytterligare fyra. I min korridor, som i alla fall för tillfället är väldigt fin, städad och ren, finns det fyra rum. Den tyska terminen börjar däremot inte förrän i oktiober så den första veckan har jag bott helt ensam här, vilket är lite trist. Igår kväll kom däremot en av de andra, en tysk tjej. Mer kan jag egentligen inte säga om tjejen för jag har inte hunnit prata med henne. Det första hon gör är däremot att laga mat i köket utan att plocka undan efter sig, ta min yoghurt från kylskåpet och spela jättehög musik. Som tur är verkar hon i alla fall ha bra musiksmak. Nu väntar jag med spänning på att även de andra ska flytta in.

Wochenende in Ulm

2008-09-04T13:58:00.000-07:00

Sent på kvällen i fredags kom vi fram till Ulm, jag och Marcus efter vår 900 km långa bilfärd genom Tyskland. Vi var tvungna att göra några små power-napstopp eftersom Marcus körde hela vägen själv. Efter att ha sett mig köra fem minuter på Föhr lät han mig inte köra. Konstigt! Vi kom fram i alla fall och sedan hade vi en toppenhelg i Ulm. Det är en liten stad med runt 120 tusen invånare. Efter att ha bott två månader på Föhr kändes staden däremot nästan överväldigande stor. Att se alla människor, relativt höga byggnader, affärer, breda gator med mera med mera, var som att upptäcka världen på nytt. Det känns lite som om jag bott isolerad på en ö i havet i två månader. Men vänta, det har jag ju. Det var härligt att se något annat igen. På lördagen gick vi upp i Ulms kyrktorn, 160 meter, 780 trappsteg. Det var en upplevelse. Det stod att det är världens högsta kyrktorn, men det vet jag inte om jag tror på. Men häftigt var det att titta ut över staden och Donau med Bayern på andra sidan. Ulm ligger nämligen i Baden-Würtenberg, men kilar man bara över till andra sidan floden så är man i Bayern. När vi med skakiga ben kom ner från kyrktornet satte vi oss vid floden, delade en Malzbier och bara njöt av lugnet. Malzbier är ett alkoholfritt, sött öl som barn dricker här i Tyskland. Det är så tyskar lär sig dricka öl. Denna Malzbier hade dessutom smak av honung så till och med jag som tycker att öl smakar som smutsigt vatten tyckte faktisk att det smakade … drickbart. På söndagen visade mig Marcus sin skola och sedan strosade vi runt i staden. Vi satte oss med varsin jätteglass framför kyrkan och tittade på alla underliga människor som finns i Ulm. Sedan åt vi pommes frites på McDonalds. På kvällen gick vi på bio och såg den senaste Batmanfilmen. Salta popcorn (i Tyskland äter man annars sockrade popcorn) och en halvtimmes sömn var ju inte fel, men filmen hade jag nog kunnat vara utan. På måndagsmorgonen vinkade Marcus av mig vid tåget som skulle ta mig till Freiburg, circa 20 mil bort.

Snipp, snapp, snut. Så var sagan slut

2008-08-28T06:28:00.000-07:00

Vart tog de två månaderna vägen som jag skulle vara här på Föhr? De bara susade förbi med en hastighet på 260 kilometer i timmen. Nu sitter jag här i Marcus rum och skriver mitt sista blogginlägg från Föhr (det kommer nog mer om Föhr, men inte skrivet på plats). Imorgon bitti åker jag och Marcus tidigt på morgonen för att hinna med halv nio-färjan och sedan har vi en 90 mil lång bilfärd framför oss. Det känns faktiskt inte alls roligt att lämna Föhr. Det har varit en så underbar sommar, absolut den bästa i mitt liv. Igår kväll var det Paulinas sista kväll här, men Herr och Frau Prinzen tackade av oss båda samtidigt. Vi fick beställa varsin pannkaka och var för första gången själva gäster i restaurangen och blev uppassade på. I morse åkte Paulina iväg till färjan. Det var jobbigt. Det kändes konstigt att hon åkte och att jag var kvar. Annars gör vi ju allt tillsammans. Vi har blivit så bra vänner under den här tiden och jag kommer att sakna henne jättemycket. Jag saknar henne redan och känner mig lite ensam. Egentligen skulle jag också ha åkt idag men eftersom jag inte behöver vara i Freiburg förrän på måndag valde vi att stanna här en dag till. Idag har jag packat det sista och städat lägenheten. Nu har jag precis ätit min sista glass här på Pannkakshuset och sagt hej då till alla arbetskamraterna. Jag satt länge i bistron och tittade på medan de andra avslutade för dagen. Jag ville dra ut på det, inte ta farväl förrän det absolut inte gick att vänta längre. Men nu ska jag inte vara för ledsen. Samtidigt som det känns tråkigt just nu så känns det som att det är rätt tid att åka. Två månader var precis lagom lång tid här. När jag tänker på alla goá människor jag lämnar känns det förstås som att all tid i världen inte skulle vara tillräcklig. Nu ska jag se framåt. Det är ju faktiskt inte så att jag bara lämnar något bra bakom mig. Jag har ju även något roligt att se fram emot. Dels ska jag ha en trevlig helg i Ulm, dels ska jag få en trevlig höst i Freiburg. Men först och främst ska jag gå och lägga mig så att jag orkar upp i morgon bitti.

Friesenmuseum

2008-08-24T10:52:00.000-07:00

En av punkterna på vår att göra innan vi åker härifrån-lista är att ha gått på stadens museum, det så kallade Friesenmuseum. De bockde vi av igår. Det var perfekt gå på museum-väder, grått och regnigt, så på förmiddagen innan jobbet lade vi ett par timmar åt att strosa runt i det lilla museets lokaler och titta på målningar, uppstoppade fåglar, konserverade havsdjur, gamla krukor och pilspetsar och några frisiska folkdräkter.

Sista gången på Olympic

2008-08-24T10:36:00.000-07:00

Igår var det vår sista lördag här, så jag och Paulina passade på att gå till Olympic (discot) en sista gång. Vi provade några olika drinkar och tittade på folk, men vi var båda ganska trötta och cyklade hemmåt ganska tidigt.

Blomma och choklad

2008-08-24T10:34:00.001-07:00

Igår när jag kom hem i pausen hade Marcus varit inne och lämnat choklad och en blomma innanför dörren. "Till Siri" (mitt mellannamn) hade han skrivit. Gissa om jag blev glad.

Lyxiga dagar

2008-08-24T09:50:00.000-07:00

Efter att ha levt på kikärtor, pestopasta och annat snabbt och billigt i en och en halv månad bestämde jag och Paulina oss för att våra sista dagar här på Föhr ska bli riktiga lyxdagar. Nu på förmiddagen cyklade vi iväg i spöregnet till affären och köpte på oss en massa goá grejer. I kundkorgen hamnade bland annat lyxfetaost, salta kex, brieost och vindruvor, dessertjoghurtar, och varsin chokladkaka från Lindh, för min del fylld med kräm med smak av granatäpple och chili. När vi kom hem gjorde vi i ordning en härlig lunch, visserligen bestående av gulaschsoppa på burk (som faktiskt är riktigt god) men med en riktigt fräsch sallad och värmda frallor med brie och salami. Till efterrätt blev det quark med säsongens frukter och därpå en kopp cappucino och en bit Lindh-choklad.

Tomt och tyst i lägenheten

2008-08-20T12:56:00.000-07:00

Nu är det fyra dagar sedan Anna åkte hem. Det är tråkigt och vi saknar henne. Nu finns det ingen som går och nynnar på "Jorden är platt som en pannkaka, jiddelijoddeliho" (från Vilse i pannkakan) och det finns ingen som blir helt exalterad över en rosa drinkpinne med ett hjärta på eller en ny Hello Kitty-figur i kinderägget. Nu är det ingen som går ut med sorteringssopporna heller. Vem ska jag nu prata i sömnen med när min rumskamrat har flyttat? Mitt sömnprat är faktiskt inte så avancerat att jag ropar in till Paulina som ligger i det andra rummet. Det gick så fort också. Det var inte länge sedan hon sa att "nu har jag bara två veckor kvar" och vi tänkte att två veckor är ju lång tid och vi hinner göra en massa saker, men det hann vi inte. Swisch så var veckorna förbi. Det betyder att tiden här på Föhr snart är slut för oss också. Om åtta dagar (sju arbetsdagar)åker vi också. Jätteläskigt! Här är en liten lista på vad vi ska hinna med innan dess
* Gå på Friesenmuseum
* Rida
* Bada i havet
* Ha picnic på stranden
* Testa fler pannkakor
* Hoppa trampolin igen
* Göra en till cykelutflykt
* Flyga mera drake

Ja, vi har lite att göra så det är bäst att sätta igång

Vilse i pannkakan

2008-08-18T02:32:00.000-07:00

Vad är det bästa medlet mot insomningsproblem? Svaret är "Vilse i pannkakan". Det är ett barnprogram från 70-talet som sägs ha förstört en hel generation. Anna hade tagit med sig en DVD med alla avsnitt av programmet och vi har tagit för vana att titta på ett avsnitt varje kväll innan vi går och lägger oss. Vi försöker i alla fall titta på ett helt avsnitt, men ofta hinner vi inte se mer än några minuter innan John blund kommer och strör grus i ögonen. I programmet spelar en buktalande man en femårig pojke som blir tvingad av sina föräldrar att äta upp en gigantisk pannkaka, men det kan han inte göra för i pannkakan bor små figurer som han lärt känna. Där bor Vilse, en liten enfotad docka som sätts på fingret och hoppar runt i pannkakslandet, hans vän Vilja och Trashanken, mössen Lucifer och Lucia och den som alla är rädda för, Storpotäten som går runt och säger pöt, pöt, pöt. Det finns en hel del politiska inslag, till exempel när det sprutas ut tankebakterier i form av såpbubblor över pannkakan som får alla att tro att jorden är platt som en pannkaka. Varje avsnitt avslutas med en sång som lätt klibbar sig fast på trumhinnan så att man går och sjunger den hela dagen därpå. ”Oh nej, nu dillar han med maten. Det finns inga röster i pannkakan. Ät så du blir stor, säger far och mor.”

Bara vara

2008-08-05T11:50:00.000-07:00

Idag har jag varit ledig och det bästa med dagen är att jag inte gjort någonting speciellt. Jag har istället bara njutit av dagen och tagit det lugnt. På förmiddagen strosade jag runt lite i "stan" med Paulina. Hon skulle pova glasögon och då passade jag också på att testa alla brillor som fanns, även om min syn är tipptopp och jag egentligen inte alls behöver några synförstärkare. Men det vet ju inte de i affären. Det var skojjigt i alla fall. Sedan gick vi till bageriet och tryckte i oss en massa gott, nybakat bröd. När Anna och Paulina började arbeta gick jag ner till stranden och satt och läste och lyssnade på musik. Helt plötsligt ringde Marcus och frågade om jag ville följa med honom och hans kusin och hälsa på deras faster. Det kan ju vara trevligt tänkte jag, så det gjorde jag. Då får man ju prata lite tyska också. När vi kom hem gick jag ner till stranden igen innan jag gick hem för att sätta mig framför datorn. Och här har jag suttit ett bra tag nu och bara gjort ingenting. Det är skönt att ha en sådan dag någon gång ibland, då man inte gör någonting speciellt utan bara är. När de andra har slutat blir det filmkväll hon Marcus i alla fall. Hjärnan får ju inte stå på "stand by" så länge att lampan slocknar helt.

Hyggliga gäster

2008-08-05T11:30:00.000-07:00

Igår blev jag stående hos några gäster mitt i middagsruschen och pratade om lite allt möjligt. Det började med den vanliga frågan varifrån jag kommer och sedan kom vi in på att en av damerna i sällskapet sjöng i kör och att de hade sjungit "Gabriellas sång" från filmen "Så som i himmelen" och att de hade sjungit den på svenska utan att förstå alls vad den handlar om. Så jag fick översätta några rader. Efter en stund visade det sig att damen bodde utanför Freiburg där jag ska studera i höst och vipps hade jag fått hennes adress och telefonnummer nedskrivet på ett gammalt kvitto, utifall jag skulle behöva hjälp eller så. Nu är visserligen tyskar väldigt bra på att slänga ur sig saker som de egentligen inte menar och att det ofta inte blir så mycket realitet av det hela, men jag vill ändå tro att det finns hyggliga människor som menar det de säger och att den här trevliga damen faktiskt inte gav mig sin adress bara för att vara snäll utan att hon även menade det hon sa. Tänk i så fall vad det finns vänliga människor som gör saker utan att vinna något på det själva.

Det bästa med livet på Föhr

2008-08-05T11:25:00.000-07:00

Här kommer en lista på de tio bästa sakerna med livet här på Föhr, utan inbördes ordning:

+ Mina underbara kollektivmedlemmar och arbetskamrater Anna och Paulina
+ Att bo fem minuter från en vit strand vid havet
+ Att godis är kvantitativt, kvalitativt och billigt
+ Att det går att testa nya vägar utan att komma bort
+ Sena kvällar på stranden tillsammans med Anna, Paulina, Marcus och hans gitarr och en flaska Prosecco.
+ Roliga och trevliga restauranggäster
+ Fett med dricks
+ Tyska
+ Att bo i samma hus som man jobbar (så att man bara kommer en minut för sent varannan dag)
+ Pannkakshusets hemmagjorda kulglass (och att den går att få även sent på kvällen då alla affärer är stängda)

Här kommer en lista på de nio mindre bra sakerna med livet på Föhr, utan inbördes ordning

- Den tyska hierarkin
- Att aldrig veta säkert när man kommer att vara ledig
- Jobbiga restauranggäster
- Ebb
- Att vi aldrig har ledigt samtidigt
- Att tyskar är ett praktexempel på uttrycket ”mycket snack och lite verkstad”
- 50-timmarsveckor
- Trötta fötter efter en lång arbetsdag
- Att mataffärerna stänger redan klockan åtta.

Lägg märke till att jag bara kom på nio mindre bra saker vilket ju faktiskt ger en extra punkt på bra-listan: att det inte går att komma på så många dåliga saker med livet på Föhr.

Stamgäster

2008-08-02T09:48:00.000-07:00

Det finns så många underliga människor som kommer hit till pannkakshuset. De flesta gästerna är sådana som bara kommer en gång men det finns även en hel del gäster som kommer regelbundet och som man känner igen, de så kallade stammisarna. En familj som kommer hit är ”den döva familjen”. Både mamman och pappan är döva medan den lilla flickan kan höra och tala. Jag har serverat dem några gånger och brukar dessutom träffa på dem på stranden eller inne i stan. De blir alltid så glada när de ser mig och försöker alltid beskriva hur nöjda de är. Det är inte alltid jag förstår vad de menar men det mesta går fram. Pappan har ett speciellt ljud som han gör när jag går förbi för att tillkalla min uppmärksamhet när de vill beställa något. Då låter han ungefär som Kalle Anka. Vi har även den så kallade ”två koppar kaffe-tanten” och hennes man. Hon ser ut som om hon inte ätit på två år, har de alldeles förstora 80-talsjeansen uppdragna till brösten och har åtta lager gråvitt puder i ansiktet som gör att hon ser ut som en av de sämre dockorna på Madame Toussauds. Så fort man kommer med menyerna till paret säger de att de redan vet vad de ska ha, och det vet egentligen vi också för de beställer alltid samma sak; en Milchkaffee och pannkakan ”Föhr, nr 159” till honom och två stora koppar kaffe och en ostkaka utan grädde till henne. När man kommer ut med det beställda drar tanten snabbt till sig den ena koppen och sörplar girigt i sig hälften av det heta innehållet innan man ens fått ur sig sitt inövade ”guten Appetit”. Om man är för långsam händer det ibland att hon själv tar koppen från brickan. Det måste vara kaffeberoende på hög nivå. Vidare har vi ”Grauer Burgunder-mannen”. Det är en skelögd herre i 65-årsåldern som har för vana att sätta sig vid ett av de stora borden som är avsedda för större sällskap, beställa in ett glas Grauer Burgunder (vitt torrt vin) och sedan sitta där i några timmar och läsa en pocketbok. Han är dock inte riktigt lika förutsägbar som kaffetanten. En gång satte hans sig för ovanlighetens skull i en av ”strandkorgarna” vilket gjorde att jag inte såg honom. Då fick han vänta lite länge på sitt vin, men han verkar ju å andra sidan ha ganska gott om tid. Nu har han inte varit här på några dagar så han har troligtvis åkt hem, men det kommer ju nya stamgäster så vi sörjer inte allt för mycket.

Trion på ödisco

2008-07-14T05:17:00.000-07:00

Lillkillen, alltså den yngste sonen Lars i familjen Prinzen, frågade om vi ville följa med på disco och det tackade vi ju inte nej till. Efter arbetsdagens åkte partyklänningarna på och vi piffade upp oss till tänderna. Vi tänkte att om vi skulle bli dissade och han inte skulle komma och hämta oss (varför han nu inte skulle göra det) så skulle vi i alla fall vara snygga och dissade. Men vi kom iväg till discot i alla fall, öns ända disco. Det betyder att det är punkten där alla partysugna träffas, oavsett ålder. 16-åringarna var tvungna att gå hem innan tolvslaget, så därefter var väl åldersintervallet ca 18 till 60. Vi tog varsin drink i baren innan vi besteg dansgolvet. Vi lade märke till att folk här på Föhrs disco inte riktigt klär sig eller dansar som hemma. Jag tänkte ”aha, men vad kul med 90-talstema”, men sedan kom jag på att det nog kanske inte var temakväll utan bara en vanlig lördag. Sedan tycktes vi glida in i såpans värld igen. Inte nog med att vi faktiskt kommit dit med tre av våra arbetskamrater, vi fick även se att Sascha som jobbar i köket var DJ och att Strykan, hennes syster och en av tjejerna i köket skuttade runt på dansgolvet i alldeles för korta kjolar och östinspirerade, urringade toppar. När vi lämnat dansgolvet för en stund fick vi i ett annat rum syn på Sven som satt och drack en öl i sin ensamhet. Vi satte oss hos honom en stund och snackade, men i ständig rädsla för att Strykan skulle dyka upp. Då skulle vi flyttas upp överst på hennes ”att döda långsamt-lista”. Sven berättade att hon var sur på honom, men att han inte visste varför. Det hade dock vi en föraning om och det har nog ni också om ni har läst det förra avsnittet av ”Pannkakshuset-en såpa i ömiljö”. Han fortsatte med att berätta att hon alltid är sur på honom. Då tyckte vi att vi hade glidit för långt in i det privata på det hala såpagolvet och bytte raskt ämne. Sedan smet vi iväg till dansgolvet igen innan vi begav oss hemåt. Missa inte nästa avsnitt!

Svartsjuka och snygga rumpor

2008-07-12T13:00:00.000-07:00

Då var det dags för den första intrigen här i ösåpan Pannkakshuset. Om ni inte läst det förra inlägget så gör det först så att ni hat koll på rollistan.
Previously on Pannkakshuset: Förhållandet mellan Aga och Sven är lite knakigt. Aldrig att det kastas ömma blickar eller vänliga ord, och barnen tyr sig mer till kärleksfulla Sven än till buttra Aga. Det dåliga vädret skapar ett grått skikt över hela arbetslaget och den allmänna stämningen är nedstämd. Alla går och väntar på att något ska hända, och det nu.

Den svenska trion, alltså jag, Anna och Paulina, är trötta på att det inte händer något, och efter arbetsdagens slut bestämmer vi oss för att ta ett kvällsdopp i havet. Vi sticker in huvudet i restaurangen och frågar de få som fortfarande är kvar om de vill följa med ner till stranden. Sven och Tim nappar direkt medan de andra tvekar. Vi tre skyndar ner till stranden för att kolla om det är högvatten. Besvikna kommer vi tillbaka till de andra och berättade att vi får bada en annan gång. Lika låga som tidvattnet går vi hemåt.

Följande dag är vädret lika dåligt som tidigare och jag får därför ledigt, medan Anna och Paulina får jobba några timmar på kvällen. Men det blev några långa timmar för Paulina. Knappt hade hon hunnit sätta sin fot i restaurangen innan Aga kommer fram. Frågade ni min man om han ville bada med er igår? frågar hon och spänner blicken i Paulina. Paulina blir ställd inför det plötsliga påhoppet och stammar fram ett tveksamt ja. Resten av kvällen håller hos sig i skräck undan från både Strykan och Sven. När hon kommer hem berättar hon om den hemska arbetsdagen och tillsammans fantiserar vi om vad som kan tänkas hända härnäst och vilken hämdstrategi Strykan kan tänkas använda sig av.

Dagen därpå går vi skräckslagna till jobbet inställda på att det kan vara det sista vi gör här på ön. Det första som händer är att Sven ber oss följa med till personalrummet. Under de trettio sekunder det tar att gå dit hinner tusen tankar passera medvetandet, den ena värre än den andra. Vi hade tur. Han ville bara ge oss feedback. Även om det han sa var negativt så var det tusen gånger bättre än det vi föreställt oss. Jag och Paulina pustar ut och återgår till arbetet.

Hela dagen smyger vi runt på tå för att inte väcka ytterligare vrede och varken Sven eller hans snygga rumpa får så mycket som en blick. Vi vågar inte skratta på hela dagen och det är med lättnad vi går på rast. På eftermiddagen verkar det dock som att Strykan lagt det hela bakom sig och har återgått till sitt nästan trevliga jag igen. Men vi får nog vara lite vaksamma i några dagar. Vi vet ju inte vilka hämndplaner hon smider på.

I intrigernas mitt

2008-07-12T04:29:00.000-07:00

Här på arbetsplatsen finns det många roliga figurer bland mina arbetskamrater. Många av dem har jobbat här länge medan andra är nya för säsongen precis som vi. En stor del av de som jobbar här är tillsammans eller har någon annan nära relation. Vi arbetare är dessutom inofficiellt indelade i två läger; de som jobbar i köket och disken och vi som jobbar ute med serveringen. Därutöver finns det några som jobbar i trädgården, med städning, på kontor och så vidare. Sist men absolut inte minst har vi hela familjen Prinzen. Låt mig beskriva några av huvudpersonerna här i såpornas såpa där intrigerna hopar sig.
Högst upp i pyramiden befinner sig Herr och Frau Prinzen, även kallade gubben och makan. De håller koll på att allt arbete i restaurangen löper som det ska och bara deras ständiga närvaro ökar prestationsnivån bland oss anställda. Herr Prinzen är klädd i Cowboyhatt, skjorta och väst och lunkar mest omkring och äter glass under lugnare perioder. Frau Prinzen är den som ser till att man får veta att man gjort något fel om man gjort det, antingen direkt från henne om det är riktigt illa eller genom någon av hennes undersåtar.
Övriga medlemmar i familjen Prinzen är sönerna Lars och Marcus, lillkillen och killen, som är mellan 20 och 25 år. Marcus är den humoristiske blivande skådespelaren som lättar upp stämningen, medan lillebror Lars är lite mer tillbakadragen men väldigt rar. Hans lilla sjuttonåriga flickvän jobbar även i baren tillsammans med honom. Medlemmarna i familjen Prinzen utmärker sig från oss andra genom att de har vanliga kläder på sig när de arbetar.
Vidare har vi Goschka, en polsk kvinna som jobbat här i 13 år. Det är hon som är ansvarig för oss och lärt upp oss i vårt arbete. Hon är omtänksam men bestämd. Av henne får man veta tydligt om man gjort något fel, men hon kan även ge beröm om man gjort något bra.
Efter henne i rang kommer Sven som också har stort ansvar i restaurangen. Han är gift med polska Aga som vi serverar tillsammans med. Hennes humör svänger i takt med arbetsbördan och hon har fått kodnamnet Strykan. Under lugna perioder är hon nästan trevlig, medan man gärna håller sig ur vägen under lunch och middagstid då restaurangen är fylld. Vi har även märkt en viss tendens till svartsjuka som kan skapa dålig stämning under en hel arbetsdag.
Sedan har vi vårt gäng, vi som serverar och som alla står på ungefär samma nivå. Dels är det jag och Paulina som står och flamsar och fnissar så fort det blir en lugn stund. Dels Inez och Frank som även de är ett par. Frank har fått namnet jätten för att han är så stor och klumpig och Inez kallar vi ormen för att hon har stora, svarta glasögon och väser när hon pratar. Vi har försökt lära känna henne, men tyvärr har hos så svåra talfel att ingen av oss förstår vad hon säger. Serverar med oss gör även Kathleen, en tjej som är väldigt lugn och rar och alltid hjälper oss med vad det än kan vara. Jag och Paulina bildar även en trio med nyanlända Anna som jobbar i glassbaren. Vi är de tre svenska tjejerna som gör allt för att lätta upp stämningen i Pannkakshuset.
I köket jobbar Agas lillasyster, flörtiga Darek och glada Sascha, alla från Polen. Där finns även tystlåtne Tim, en fumlig ful kille som påminner om Neville Longbottom och en blond kille som jag inte riktigt fått grepp om än. Sköter disken gör två gamla polska tanter som inte kan säga mer på tyska än ja och nej.
Jaha, det var väl hela rollistan i vår intrigfyllda såpa. Jag lovar att dela med mig så fort det dyker upp några smarriga intriger.

Sangria och gummibärchen

2008-07-08T00:50:00.000-07:00

.När vi kom tillbaka från cykelturen fick vi veta att det var så lugnt i restaurangen att vi fick vara lediga hela kvällen. Alltså var vi lediga hela dagen, vilket kom som en glad överraskning. Det firade vi med lite Sangria och godis. Den nya regeln här är att godis får man äta på sin lediga dag och eftersom vi varit lediga och inte ville missa vår chans att äta godis sprang vi iväg till affären och köpte varsin påse gummibärchen och choklad. Ja, vi slog på stort. Sedan fick vi veta att vi även kommer att få vara lediga den dag vi egentligen skulle ha varit lediga på. Det är ju toppen! Två dagar ledigt! Fast då har jag ju gjort av med min ranson godis för den här veckan förstås

Liten cykeltur och nytt favoritcafé

2008-07-08T00:31:00.000-07:00

Idag var det inget toppenväder ute, vilket alltid betyder att det inte kommer så många gäster och att det är väldigt lugnt i restaurangen. Idag var det så lugnt att vi inte behövde börja klockan två som vi skulle utan fick ledigt några timmar till. Då passade jag och Paulina på att låna familjen Prinzens cyklar och cykla en liten runda till några av de små byarna här på ön. Vi cyklade förbi den lilla gräsbevuxna landningsbana som ska föreställa Föhrs flygplats, några majsfält och några hästhagar. De små byarna vi cyklade igenom visade på äkta lantlig idyll med små pittoreska gränder och hus med grästak. Halvvägs stannade vi till vid ett litet café som nu är mitt nya favoritcafé. Det var ett litet hus som på 1800-talet varit en skola men som nu i lantlig, romantisk stil gjorts om till ett café. De små rummen hade fortfarande skyltar ovanför dörrarna där det stod klassrum, konferensrum och lärarrum. Det var fint väder så vi satte oss med vår flädersaft och rabarbersaft och vår nougattårta ute i den lilla smått igenvuxna trädgården. Rätt som det var när vi satt där på vår lilla bänk omgivna av rosor, brännässlor och vinbärsbuskar kom den vita hönan Henrietta förbistrosande, tittade upp på oss för att se om vi var villiga att dela med oss av nougattårtan och lunkade sedan vidare. Efter att ha suttit där en stund och bara njutigt av omgivningen cyklade vi vidare genom landsbygden och kom förbi ytterligare några hästhagar och majsfält innan vägen bar oss hemåt. Det var en mycket lyckad cykeltur.

Bullbak

2008-07-08T00:21:00.000-07:00

Idag fick vi, alltså jag, Paulina och nyanlända Anna, för oss att vi skulle baka svenska bullar och bjuda familjen Prinzen och alla kollegor på, eftersom vi ändå inte skulle börja förrän klockan två. Så vi satte igång på morgonen och några timmar senare kunde vi stolt gå iväg till våra arbetande vänner med ett rågat fat nybakta kanelbullar. Och om det blev succé! Först såg de lite fundersamma ut men sedan blev de väldigt glada allihop. Bullfatet åkte in i personalrummet och när dagen var slut var även bullarna borta. Det var alltså ett väldigt lyckat projekt. Vi hade väldigt kul vid bakandet och nu ligger vi ju dessutom på plussidan här och det är ju inte fel.

Nya skor när alla glor

2008-07-04T12:30:00.000-07:00

Igår fick Frau Prinzen syn på mina omsorgsfullt omplåstrade fötter och tyckte att det kanske skulle vara bra med ett par bekämare skor. Det fixar vi imorgon, sa hon. Och mycket riktigt, idag när jag kom ner för att börja jobba så sa hon att jag skulle följa med Marcus (sonen i huset) in till stan och köpa ett par skor och att hon skulle skicka med mig pengar. Så det var bara att snabbt byta om, ta emot pengarna och åka iväg, inför allas frågande blickar. När jag kom tillbaka med mina nya skor (ecco och dyra som sjutton) verkade det finnas en viss avundsjuka bland de andra. De har ju jobbat där länge och banne mig aldrig fått några skor. Lite pinsamt var det allt, och väldigt orättvist. Paulina som köpt sina arbetsskor för 80 kronor kunde väl också fått ett par? Men skona är i alla fall väldigt bekväma så nu kanske jag inte behöver använda tio plåster om dan.

En liten glass och lyckan är gjord

2008-07-04T00:01:00.000-07:00

Här på pannkakshuset har de helt himmelska glassar som jag i några dagar har spanat in men inte riktigt tagit mod till mig att fråga efter. Dels har de i menyn riktiga glasskonstverk som gästerna beställer i rastaurangen, dels har de hemmagjord kulglass i alla dess smaker och mjukglass som man kan beställa över disk. Igår bestämde jag och Paulina innan vi började dagens första arbetspass att om allt går bra och vi inte klantar oss så tar vi mod till oss att beställa varsin glass. När dagen sedan var slut och vi skulle gå hem frågade Frau Prinzen om vi ville ha glass. Och om vi blev glada då! Helt överlyckliga. Vi valde två smaker var och sedan svävade vi hemåt med våra glassar på ett lyckomoln. När vi kom in i lägenheten glömde vi till och med att ta av de obekväma arbetskläderna och satt istället och bara var lyckliga över att vi äntligen fått varsin liten glass.

Tillbaka i Tyskland

2008-07-02T01:00:00.000-07:00

Nu har jag alltså valt att återvända till mitt kära Tyskland för en tid, hur länge vet jag inte, men tillräckligt för att jag ska få finslipa tyskan och insupa den tyska atmosfären. Till att börja med kommer jag att befinna mig på en liten ö nedanför Danmark i två månader och arbeta på ett pannkakshus. Jag har lagt till en länk till deras hemsida i länklistan så den som vill kan gå in och kolla hur det ser ut. Därefter ska jag kasta mig in i den tyska universitetsvärlden och studera tyska. Det ska bli superkul att få läsa tysk grammatik igen och även prova hur det är att vara student i Tyskland.
Nu ska jag gå ner på stranden en stund innan jag börjar jobba.

Ha det bra!