Wyker Stadtlauf

För några dagar sedan stod min kollega och pratade med en cafégäst som skulle delta i ”Wykloppet” (Wyker Stadtlauf). ”Ska inte du vara med?”, frågade hon mig på skoj. ”Nja” (snarare njä), svarade jag lite tveksamt, men la sedan till ett ”varför inte” utan att jag riktigt var medveten om det själv. Plötsligt hade gästen hämtat ett anmälningsformulär till mig och sedan var jag fast.

Loppet arangeras för tolfte året i rad, men för mig var det första gången jag deltar i något sådant. Man kunde välja 10 kilometer eller 5 kilometer. Jag valde den kortare sträckan. För två månader sedan skulle jag kallat mig vältränad. Nu skulle jag väl snarare kunna dra till med att jag har en grundkondition från flera års friidrottande men att den nog behöver friskas upp lite. Ja, ja, en vecka hade jag på mig att träna upp den igen. Här på Föhr är jag väl ute och springer ett par gånger i veckan men inför loppet bestod träningen av en promenad. Det fick räcka.

Idag gick startskottet, klockan 12 för 10-kilometerslöparna och tio minuter senare för oss latmaskar. Nackdelen med att springa den kortare sträckan är att där deltar också alla barn. När vi stod vid starten såg jag en liten flicka på sex år som skulle vara med och springa. Hon var smal som en sticka och vägde kanske 20 kilo. ”Pinsamt om man skulle springa saktare än henne”, tänkte jag. När vi väl kommit iväg såg jag henne knata på ganska bra. När det var ett par kilometer kvar till mål kom hon förbiskuttande och stannade lite senare för att gå en bit. ”Vilken tur att jag springer om henne nu i alla fall”, tänkte jag, men när jag hade tio meter kvar till mål blev jag snopet omspurtad av just denna lilla plutt. Ja, ja, sånt händer. Jag är ändå nöjd över att jag deltog och nu hänger medaljen på bästa platsen i mitt rum.