Vanemänniskor

När jag går på café hemma, vilket inte händer så ofta, går jag ofta till samma ställe, eftersom man ofta skaffat sig ett favoritcafé. Om jag däremot är på semester någonstans eller kommer till en ny stad vill jag gärna prova olika caféer eller restauranger och jag vill alltid prova nya saker.

De flesta av gästerna som kommer till caféet där jag jobbar är så kallade dagsgäster. De kommer till Föhr över dagen och åker tillbaka till fastlandet på eftermiddagen. Eller så är det turister som kommer och fikar en gång och går någonannanstans nästa dag. Men det finns även en hel del gäster som kommer tillbaka varje dag. Jag talar om caféets stamgäster. De kommer ofta tillbaka vid samma tid och beställer för det mesta samma sak varje dag. Vi har ett sällskap som alltid beställer in varsin kanna te av samma sort. Första gången jag tog upp deras beställning log de och sa att: ”Den där lappen kan du nu spara, för den kommer att gälla för de närmsta veckorna”.

Varje dag vid fyratiden kommer det en man och sätter sig vid första bordet. Om det redan sitter någon där och det finns en stol ledig frågar han vänligt om han kan slå sig ner. Sedan beställer han en café au lait och en bit hallontårta och sitter sedan kvar i godan ro någon timme eller två och löser korsord eller soduko. Bland oss kollegor har han fått smeknamnet ”näspetaren”, eftersom han en gång ställde sig mitt framför vårt fönster och petade sig i näsan utan att märka att han var iakttagen.

Det finns också ett äldre par som alltid kommer in och betsäller en kanna kaffe och en kanna hett vatten som damen i paret spär ut sitt kaffe med. Ytterligare ett par kommer alltid sent på kvällen och tycks vilja betsälla hela vår dryckesutbud. De börjar med espresso, fortsätter med en öl och en snaps och avslutar med en campari orange. Däremellan kan dryckesbeställningarna variera.

Häromdagen började jag prata om dittan och dattan med en stamgäst som väntade på sin fru. Han började att fråga vilka språk jag kan, vilket ledde vidare till att vi pratade om Sverige och Göta kanal. Sedan visade det sig att han jobbade som psykolog och vi kom in på att prata om hjärnforskning. Tvärtemot denna pratglada man har vi en familj från Lübeck som tycks vara födda med mungiporna nerdåt. Det verkar på dem som att det är ett nödvändigt ont att fika hos oss.

Jag fascineras på något sätt av dessa vanemänniskor och undrar hur deras liv ser ut i övrigt. Jag undrar om de alltid stiger upp vid samma tid och följer ett väl utstuderat schema dagen igenom eller om de någon gång avviker och gör någonting spontant.